Inte så singel-minded.

Jag lärde känna Manish på en resa för snart två år sedan. Vi pratade ganska mycket. Allt om brödbak, politiska system, miljöfrågor till relationer och kärlek hann vi avhandla över slices of pie eller koppar av te. Jag var i efterdyningarna av en ganska så omfattande förälskelse, en sån som når ändå till överallt och gör allt trasigt eftersom det så himla sällan blir...det jag vill att det ska bli. För kemin fanns där och den där människan var bra och jag var bra och det tyckte han också och vibbarna fanns där också. Men ändå blev det inte. Vi.

I vilket fall, jag var väl trasig i hjärtat efter allt, och fortfarande inne i det också. Inlindad i trasorna. Ändå sugen på att lappa och laga och prova mig fram vid behov. Manish däremot hade lite svårt att fatta tycke för någon, det tog liksom alltid en lång tid att get attached och efter det så tog det ännu längre tid att komma till någon sorts försök att få till det. En flegmatisk raggare, men säkerligen desto mer kärleksfull när det skulle vara och bli rätt.

Vi pratade och konstaterade att i dagens globaliserade värld (han från en kontinent, jag från en annan och vi tillsammans på en tredje) och alla krav och allt som ska klaffa och kännas rätt och inte bara det men vara rätt i tiden också...att det är så himla svårt allting. Svårt att vara rätta pusselbiten på rätta stället.

Sedan dess har vi mejlat lägesrapporter till varandra på Facebook. Lite efter vi setts fick han ett jobb och blev ganska förtjust i en arbetskamrat och hade en del förhoppningar, men ack. Känslorna inte besvarade.

För att par månader sedan träffades vi igen när jag återigen åkte till Amerika. Och Manish berättade att hade gift sig. Konstigt, för han hade inte nämnt något om det. Men ja, i maj hade Manish hem till Indien på semester och gift sig med den brud som hans pappa hade hittat. Hennes kusin var gift med Manish pappas granne...och på det sättet hade detta äktenskap kunnat planeras. Innan Manish åkte hade han pratat med sin blivande fru på skype, men that was it. Ingen livs levande kontakt, men väl en artig pratstund eller två. Sedan följde dagar av bröllopsförberedelser samt alla dagar själva bröllopet tar, innan paret ens möts. Jag såg videon från när de äntligen sitter där, omgivna av massor av folk, klädda som sagofigurer i massor av glitter och guld. Han med trippelexamen från universitet på tre kontinenter och hon med masters i ekonomi från Idien. Båda såg jäkligt trötta och lite besvärade ut. Inte direkt det där "åh min lyckligaste dag"- feelingen som är mer eller mindre ett måste i västerländska bröllopsvideos.

När vi sågs hade några månader hunnit passera. Äktenskapet mognade genom varma telefonlinjer och det viktigaste var ändå, att planera framtid ihop. Så småningom kunna flytta ihop och bilda familj. Unionen mellan hans och hennes familj var det som var ihopbindande, inget annat. Och lyckan och ihoppassandet var liksom sekundärt, men ändå tydligen något som kommer med tiden.

Och jag tänkte på all letande och längtande och alla hårda ord som blivit sagda och band som brutits...och alla tusentals nätdejtingsannonser och brev jag läst och författat...och var rätt glad ändå, för Manish skull som nu äntligen träffat någon att leva sitt liv med.