Sign'o'the times

Är ju i fall ett att tja, jag som inte går ut så mycket har nu stött på inte mindre än tre upptagna män som stöter på mig på lika många månader. Och nu är det inte frågan om några typer som är helt living on the edge eller har flyttat ut...utan ansvarsfulla pappor i långa relationer som blir lite onyktra och vill hålla handen lite och som skulle gärna nåt mer men det går nog inte. Och nej, vet du vad, det går verkligen inte! Jag menar, jag vill inte vara en homebreakers ursäkt (skilj dig först så snackar, nä jag menar hånglar sen). Men jag ser inte heller vad det finns där fär mig? Har min eviga singelhet gett mig statuset som a) någon det är synd om b) som kanske ligger med nästan vem som helst för att hon nog blivit desperat c) because I'm a man and I can. Jag vet inte. Men i vilket fall så ska jag nog ta med mig en frågeformulär nästa gång innan jag flirtar med en - till synes - ensamstående pappa på fest.

 

Broken promise land.

Det är så orättvist, varför är de upptagna, de livskrisande, de nyskilda, de förvirrade...varför är de min lott?

Jag har vetat länge att han gillar mig, han. Vi ses inte så ofta, men alltid på en gemensam väns fester. Men vad ska jag säga? Gift. Ganska framgångsrik. Evig sökare, seems to be. I en lång relation, två barn. I natt sa han fina saker och kysste mig i håret, ja han är lång, när vi sa adjö och kramade mig lite extra och rörde mig när vi dansade. Och jag gick från festen och han gick med mig, för innan dess hade han öppnat hjärtat lite på glänt. Han tyckte jag var så hel. Och vacker. Är jag? På vissa sätt är jag nog det. Hel. I alla fall om man tittar utifrån. Jag verkar inte bry mig om statusjakt eller pengar eller utseende eller något av det där som de flesta andra kvinnor är besatta av. För det som nästan dödat mig har gjort mig stark och klarsynt och det är helt, helgjutet. Jag har nog en del inre kvalitéer helt enkelt. Men samtidigt, jag är så lätt söndertrasad och osäker och bär ett tungt bagage av banala rädslor. Fast det kanske alla gör, mer eller mindre. Men jag ska låta rodnaden på kinderna vara kvar. Uppskatta det, att någon tycker så fint om mig. Och vältra i min singelidentitet, att vi kunde stå där vid Gullmarsplan och krama varandra och gå armarna om varandra en stund. Helt oskyldigt. Från min sida. Men med den skillanden att han åker hem till sig, till sin fru och sina barn till sin bostadsrätt och till vad vet jag som rör sig i hans huvud? Jag till min röriga hyresrätt, till mitt hem som jag inte delat med någon annan än dottern på nästan....14½ år. Och fast jag kanske vill det där, att vara med någon och vakna med den och gå igenom livskriser med den...så kan jag inte låta bli att njuta av mig och mitt också. Jag tänker att jag vill segla på de sju haven, jag vill blir Greenpeaceaktivist, jag vill vara fri, jag vill söka efter meningen i nån ashram och jag vill lära mig spanska och jag vill lifta till nordpolen eller kanske till sydpolen. Och till allt det där behöver jag ingen man. Och att i själva verket, en man kanske skulle vara i vägen för allt det där.

Anytime will do. Not anymore.

Halva sommaren gick jag och tänkte på vårens on och off skägg. Frustrerad, arg, hoppandes, sökandes, anklagandes (mest på mig själv). Och på den andra halvan av sommaren gick det liksom över och känslan av att vi skulle hitta på varandra till hösten, vara tajmade och redo att mötas äntligen gick över. Tills han hörde av sig en natt, när jag först hört av mig, av en anledning. En riktig en. Och sa att om vi inte skulle ta och ses. Och jag bara att ja det vill jag! Tills jag vaknade mitt i natten, den natten, och var arg. Jättearg. Han som inte hört av sig på hela sommaren, månader hade gått och nu skulel vi ses som om inget hade hänt? Jag var rasande, kokande och till slut somnade jag och nästa dag bestämde jag att visst kan vi ses. Kanske kul? Kanske bra att träffas liksom ändå. Och så gjorde vi det och detvar trevligt och han tände ljus i dammig ljusstake och lagade soppa och drog sig i mustachen och vi pratade och hade det trevligt. Jag hade, i alla fall. Och jag som hade tänkt att nu ska jag inte känna nåt sånt gjorde det ändå och det var väl fan att jag gjorde det. För han hade ju träffat nån annan kom det fram och det är väl precis det som alltid händer. Och några dagar krisade jag över det och kände att nu måste jag kasta de här drömmarna. Och de där också. Kände mig arg och besviken. På mig själv. Kände mig svag och utnyttjad och skämdes som en hund över att jag lät mig själv att hoppas. Och kände mig samtidigt som en Fenix ur askan för nu kan jag planera precis det jag vill och kanske finns det helt annat som jag är ämnad åt?

Och efter allt detta har vi kommunicerat mer än på månader. Inte riktigt så att han fattat min poäng eller jag helt och hållet hans. Men det känns bättre nu och jag vill inte längre. Jag har redan rört mig vidare i mina tankar och planer. Jag hade redan suckat sista sucken av det här och känt mig redo att röra mig hit och dit ensam eller själv eller hur man nu säger. Jag är full av planer och ensamheten känns inte så hård längre. Kanske inte för att G skrev ett meddelande från sitt Zenställe. Skickade en tanke och kanske ett tecken på att jag ska minnas hur det ska kännas när det känns.

Sommardröm.

Det blev väl inte direkt någon summer of love, men en del ensamma kvällsdipp i sjön i månsken. En del drömmar. En del planer. En fin resa blev det, och en till ännu finare.

På den andra fina resan träffade jag någon som rörde mig instant. Jag bara såg honom och vi såg varann och något hände, fast ändå inte så mycket. Hans leende i mörkret, en kall kväll. Och jag var som en glöd och undrade vem är du? Vi höll varandra i handen och kysstes. Sen gjorde vi det en gång till en annan dag och sen var det damm och en massa människor. Swirl. Försvann. Men en vecka senare var vi på samma ställe samtidigt och han skrev att men fan, var är du? Jag kommer och hämtar dig så tar vi och äter frukost. En kvart senare, i flipfloptofflor, glasögon som jag inte sett förr, brun, stark, skäggig, nyklippt, i svart hyrbil med automatväxel, tutut utanför min kompis hus. Svett, men gottluktande, leende. Det där leendet! Den där blicken med de där ögonen. Och jag satte mig i bilen och det kändes bara som att det var fred, att sitta där. Sitta där och samtala. Han hade ena benet uppe, jag hade ena benet uppe. Hans röst var mycket ljusare än jag mindes. Men fin. Hans existensiella sökande mer synligt än jag hade trott. Men fint det med. Och vi körde till hans favoritdiner i Berkeley. Meal Ticket. Satt mittemot varandra. Tittade på varandra i ögonen på varandra mycket och åt var sin omelett med potatis och sallad och drack två och en halv koppar kaffe var. Pratade om livet. Om musiken och magin. Om resor hit och dit. Han har varit överallt. Jag på vissa ställen. Vi pratade om att vara i nuet och det var där vi var. Jag sa att du har ett så bra leende och du tittade på mig och log och sa att du med. Och vi log och var inte ens generade, bara två världsvana inte så unga som lät stunden vara som den var. Och du visade mig en japansk rökelse för 500 dollar på parkeringsplatsen som du fått en vän och vi luktade på den tillsammans och när du skulle ställa tillbaka den i asken tapapde du den och hittade den igen, i två bitar på asfalten, halvt under bilen. Och jag tänkte att typiskt var, vilken läxa i alltings förgänglighet att tappa en dyr sak som ändå ska bara bli rök och aska. Allt detta hände innan det kom fram att det finns visst en flickvän. Och efter det, efter det kändes det ändå som att det var okej. Vi hittade varandra, vi såg varandra, vi tog den stunden som bjöds på och tog den båda två och på allvar på något sätt och nu flyger mejlen och en liten tanke fram och tillbaka ibland. Och varenda gång det kommer en från dig känns det som att någon gudomlig kraft strör glitter och ett leende på mig. Precis som den där första, andra och tredje gången. Och jag känner inte att jag förväntar mig något speciellt. Att det är, som det är. Men att jag blir nog inte förvånad om vi möts igen, någonstans, någon dag.

Såpa.

Ja, det doftar såpa och jag vill dröja mig kvar i vardagsrummet ett tag, äntligen lite mindre dammigt, lite mer beboeligt. Jag är helt enkelt inte så bra på att bo ensam, även fast jag övat hur länge som helst. Städar för sällan, kliar mig i skrevet vid matbordet, låter soppåsen börja lukta (ja det är ju kanske fem meter till sopnedkastet...) får beslutsångest fast det inte finns någon att kompromissa med, pratar för mig själv. Och ingen romans i sikte här inte. Gjorde en kort återvändo till nätdejtingsvärlden och den första match som bjöds på var mannen, skäggiga M som jag verkligen hoppades på i våras. Kände bara bottenlöshet, liksom, till vilken nytta hänger jag ut mig själv här? Med sötaste leendet, wittiesta texten, roligaste försäljningsargumenten...de enda jag lyckas håva in är ju ändå inte intresserade, egentligen. Och jag kan inte undvika att bli just det, intresserad. Och det blir så hudlöst det hela. Man ska inte vara needy, men jag känner bara att nu har jag fan varit ihop med mig själv så länge att jag både vill och behöver och vad fan är det för fel på det? Kontakten med skäggiga M har varit tillräckligt för att liksom...inte glömma bort helt. Och desto mer irriterad jag bli på mig själv och dumma dumma universum som gör på detta viset! Dessutom så frågade jag EN GÅNG TILL om vi inte skulle hänga och gjorde det på ett sött, uppfinningsrikt och inte så needy sätt och vad gör han, inte svarar. Alltså snubbar jag hittar är så jäkla bäst.

Lyssnat också på den ypperliga serien Dating i P1 och ja, förutom att jag försökt ragga upp seriens producent på nätet för nåt år sen (och sen ett år senare blev min kollega och visade sig vara inte riktigt nåt för mig ändå...) så har den varit ganska vettig. Jag har inget emot nätdejting, träffat så många trevliga roliga vänner genom det. Men jag känner bara att...den tiden får vara förbi nu. För mig är det så lätt att skriva och det gäller så många andra också. Men jag vill för fan ha köttsliga möten som baseras på nån sorts naturligt urval. Att man ser nåt hos nån och sen vill man bara veta mer. Men kanske trillar jag dit igen, när jag väl känner mig mogen för att orka igen, ge romansfronten ett försök.

Annars har det bara varit jobb och en hel del roligheter. Jag har äntligen lyckats att få till lite konstruktiv sommarhäng, cyklat massor, haft det som jag brukar ha det. Mellan hopp och förtvivlan. Och jag undrar om jag borde åka hem till S&A ikväll och tälta i deras trädgård? Det var lite grann planen, men samtidigt så kommer A hem imorgon och det betyder att jag har ett schema att anpassa mig till och palla liksom. Jag undrar också om jag borde göra ett stort hål på bankkontot och åka till Burning Man, bara så där? Det vore så himla kul, tror jag, men...jag är ju även moder och snart utan jobb. I betydelsen att det finns ställen att stoppa pengarna även fast jag inte bränner dom på att åka över Atlanten och in i öknen och festa med hippies i en vecka. 

Send me a postcard darling.

Jag sov hela förmiddagen idag, så skönt och så välbehövligt. När jag somnat om efter det obligatoriska morgonvaknandet drömde jag att jag fick ett vykort med posten, ja, från honom. Jag undrar om jag borde berätta det? Kanske någon gång. I vilket fall, texten var ett par rader som löpte längs den nedre kanten av kortet och den var så otydlig, riktiga kråkor, att jag knappt kunde läsa vad det stod. Men nära hans namn så såg jag att det var fastsytt några paljetter, gröna och genomskinliga. Handsydda av honom alltså. Och när jag vände på kortet så var den plötsligt helt otrolig på framsidan- fullt med paljettbroderier, detaljer i tyg som var som en bok med bokstäver i (men kunde inte läsa vad det stod, inte vad jag minns i alla fall). Kortet var skickat till fel adress, så den hade dröjt på vägen och varit lite varstans. Så vacker och utsökt, utflippad, men obegriplig och till fel adress... 

Hello mello.

Det är en rak nedförsbacke just nu. Av bara farten. Jag har jobbat så mycket att jag vet knappt vad jag heter. Jag har längtat så mycket att jag snart inte orkar med eller mer (och det är väl lika bra det). Sommaren är typ här och kanske lugnar livet ned sig en aning då, som tidigare? Jag hoppas. Jag hoppas att jag kan snart vara min egen best friend igen och inte längta och längta och längta...det är så himla jobbigt att inte vara till freds med det som är. Men jag tänkte på en sak, när jag läste Mats Jonssons "Mats Kamp" så skrev han om det där "eviga samtalet", den fasen i relationen när man pratar och pratar och börjar fylla i varandras meningar och vill se samma filmer, diskuterar precis allt och bondar samman. Skapar ett "vi" som både tycker samma och inte alla gånger, men att man vet allt det där. Lär känna varandra.

Tja, den här vårens melodi har väl varit den att jag de facto längtar så mycket efter det eviga samtalet att jag pratar för mig själv när jag inte kan sova. Det kan man verkligen kalla det eviga samtalet. Jag frågar- jag svarar, jag tycker, jag tycker även annat. Jag har argument, ja det har jag också. Jag börjar bli bra på det! Alla dessa singelår har nog gjort mig till en fullständig partner för mig själv. Jag tycker bara det är så synd, att det var så det blev. Skulle nog gärna haffat nån som stannade och hade ett evigt samtal med och krisår och bebisar som blir till små barn som blir till tonåringar. Skulle gärna torkat bort någon annans smulor från bordet, skulle gärna handlat huvudvärkstabletter för den som tycker jag är pest och pina men som ändå ville stanna. Jag känner att den här sistaminuten-längtan av att nu plötsligt få till allt som jag redan längtat efter i tjugo år...vilket skämt! What are the odds? Vårens vackraste par ögon med skägg har avvecklat sig medan jag försökt hålla honom kvar. Men till vilket pris? Att jag är ledsen över att det inte blev vi, för jag skulle kunnat bli riktigt duktigt förälskad. Och att jag varit på väg att bli det så mycket att jag nog nästan varit där. I alla fall tillräckligt för att gråta med jämna mellanrum över all the loves that never were. Jag är också ledsen att för allt det väcker när ytterligare en inte vill och när den där ytterligare är bättre än alla de andra tillsammans. Och jag dissikerar mina fel och brister, avregisterar mig från dejtingsajten för att slippa förnedringen av att träffa en till...och lovar heligt, dyrt, ännu heligare att nästa gång, om det blir en sån, nästa gång måste det bli någon som ränner efter mig. Också.

Nu tillbaka till Mellosoffan i mysbyxor och med ett par säckar tvätt som ska sorteras. Life is live!