And I said baby, baby, baby ooo-oh.

Alltså jag är fan helt störd. Den bästa lösningen är nog att helt enkelt åka bort någonstans där det är vinter när det är vår här. Jag står inte ut! Det är inte pollen men det är så jobbig, våldsam längtan att jag verkligen går under lite i taget. Och alla våren som går, nej ush alltså. Finns det någon stor sten som jag skulle kunna gömma mig under i en månad eller två?

He's not that into you pt3

Ja asså...

Jag har gjort något slags personligt rekord i att INTE höra av mig. Heja heja heja mig! Nästa steg är att ta bort honom som vän på fejan för han kommer ju inte höra av sig ändå någonsin mer och varför skulle han? In no time at all kommer han dejta hundra tusen snygga trevliga intressanta och vad har jag? Inget har jag. Och vill jag se hans (ifs fina) ansikte där i något hörn? Vill jag bli påmind av honom och genom honom av alla andra som passerat som det inte blivit nåt med fast jag önskat så att det kunde hända någon gång kanske? Kommer jag inte bara hoppas på att det vore något ändå? Kommer jag inte att önska att det kanske kanske skulle ändra sig? Att han skulle höra av sig och jag skulle bli orimligt glad? Att han skulle dejta hundra tusen och sen skulle det bara vara jag kvar? Och vi skulle happily ever after...? HErregud jag lever i en fantasivärld.

Alltså jag måste vara bra desperat när jag författar dessa rader. Fy fan. Fast mest desperat är jag för en sak, jag skulle verkligen vilja ha barn igen. Att hålla i en liten en, en gång till. Ta sig tid att njuta av den tiden. Nosa på en bebiskind och sova med en svettig ettåring.

Förutom att vara komplett orealistisk så är jag för närvarande också världsrekordsinnehavaren i sömnlöshet. Och vår-oro som får hela kroppen på spänn och gör allting skört. Särskilt mig, inside and out.

He's not that into you pt2.

Jag tänkte (igen) på alla mina Facebookvänner som jag haft något med. Som jag hoppats på. Som jag varit första sexpartnern för (okej de är numera bara en enda då). Som jag gråtit i famnen på, som fått veta mina hemligheter och undersökt mina gömslen, som jag slickat i mig, som tackat ja och nej till mig, som lämnat mig för andra, som jag lämnat för att det var tid (inte så många. Kan det vara ett?!). Som jag bekänt min kärlek till, som jag skrivit noveller om, som jag stickat halsdukar till...som jag smsat med mitt i natten, som jag skrivit brev med...

Jag har enorma mängder kärlek och hopp inom mig och just nu funderar jag febrilt på vad jag ska ändra på för att kanske kanske någon gång kunna lyckas med något.

Jag borde i alla fall:

vara trevligare
mer social
mindre självcentrerad
mest på topp
mindre i dalen
coolare än så här
definitivt skaffa ett liv
som i
att ha ett meningsfullt jobb
och kanske en färdig examen
lite mer intellektuell approach
intressen
smak
finess
mindre rädd
mer levnadsglad
intressantare
fast kan man bli det eller är det nåt man föds till?
jag borde också helt säkert bli snyggare (i brist på att ever kunna bli yngre)
ha stil liksom
eller i alla fall några snyggare paltor
eller lösögonfransar och smink kanske
vara in the top of my shit liksom
snällare
omtänksammare
sa jag coolare?

Om jag vore allt det här skulle jag säkert levt lycklig i ALLA. Precis alla mina dagar happily ever after. Amen.

He's just not that into you!

Gsus. Har jag inte varit där förr? Svar: ja, ja, ja, ja, ja, ja, jaaaaa (och så några gånger till).

Jag är så trött på känslan av att bli över, så trött på att vara den som är nästan bra och framförallt så är jag extremt less och trött på att hoppas om och om och om igen! Helt otroligt vad mycket hopp det finns kvar i mig efter alla som lämnat mig i senare eller tidigare skede. Den här gången tänkte jag- nu är jag stark och nu tar jag kommandot. Jag berättar hur det är och på det sättet rensar fisken och bordet och blottar min egen sårbarhet. Men vad hjälpte det? Jag visste ju redan hur det är. Inte kär, för nyskild, vill knulla runt. Efter det några återfall av att höra av mig och föreslå saker (nej han kunde inte just då, fast det var goda skäl liksom) är det nu officiellt slut på det. Han sa att jo, ja, nej, kanske, vem vet. Men jag vet att jag behöver någon som vet. Någon som vet att det är jag, eller är nyfiken nog för att använda sitt tangenbord för att skriva till mig. Någon som kan ringa och ask me out. Någon som kan konsten att smsa. Någon som tänker på något kul och vill gå på det med mig. Så det så. Och urk vad det tog emot att skriva det här. För slutsatsen är...att he's not that into you.

Vuxenlivet.

Lyssnade på P1 imorse, om ungdomar som fastnar mellan ungdomen och bävan inför att ta klivet in i vuxenlivet. Undrar lite grann om jag kanske är drabbad? Ändå är jag nu nästan 38 år gammal, men ändå med en fot kvar i det där som inte är så ansvarstagande och inte så långsiktigt. Känns som i alla fall, att det där har jag haft och vad synd den är om alla oss som hade PROBLEM innan problemen hade namn och när problemen var lathet och annat. Inte problem, på riktigt.

Kanske inte konstigt att jag funderar, är mitt i min mest arbetslösa vecka på länge och oron inför precis allt kommer med den och den kommer med våren. Dessutom har jag träffat SAMMA snubbe flera gånger och idag när jag pratade med K så sa hon att han är väl intresserad av dig? Det trodde jag inte. Varför skulle någon bryta mönstret? Och såklart någon kanske vill och kan någon dag, men liksom gaah! Alla kan ju alltid få någon bättre, intressantare, vissa fall deppigare, andra fall gladare. Eller introvertare, extrovertare, smartare, mer karriärinriktade, yngre, allt som oftast. Men någon gång är det kanske min tur?

I feel it all.

Jag var och såg Feist förra veckan. Bara en vecka sedan var det, med en kille som dök upp ur ingenstans. Nästan i alla fall, ur ingenstans. Det var fint, konserten var mer magiskt otroligt bra än fin och fin var den. Kalla Stockholm var fint med fullmåne minus en dag var fint det med och jag kände mig så nervös i sällskap av honom. Mer rädd för att bli sårad (för att det lilla hjärtat knappt hunnit läka) mer rädd för att få känslor som inte blir besvarade. Och mer pessimistisk med det där, samtidigt som det inte går att sluta hoppas. Människa, ta dig samman! Min dotter sa någon gång att "tja det blir ju ändå inget" om någon flirt jag hade. Och det hade hon rätt i. Men en dag vill jag tro att det visst kan bli något. Och jag är så rädd för att den dagen kommer alldeles för snart och så rädd för att det ska inte gå, igen. Men fasiken, get rich or die trying. Jag gillar honom även fast vi är två bambisar på isen som kanske inte bär eller som kanske inte ens är is och har issues, en hel bunt båda två. Men men...det som blir, blir. Jag måste släppa taget om viljan och det där. Eller kanske av att tänka. Kanske bara känna, fast det kan jag inte. Ibland är jag bara känslor men vill så sluta med det. Eller vill jag?

Konstnären.

Ibland kastar livet om. För min del så fick jag immediate hots för en konstnär. Inte egentligen för att han kanske är så speciell just han. Men han representerar något som jag så längtar efter. Bor vackert vackert, nära naturen med kajaken runt knuten och målning som heltidssysselsättning. Och jag blir så inspirerad och känner att ja, det här vill jag också! Och när man träffar på folk som gör det de vill, det de kan så känner jag också att det är möjligt för mig med. Så jag köpte en kamera idag, nästa vecka kommer den och då har jag möjligheten att utvecklas inom en grej i alla fall. Och om jag inte vore så feg skulle jag länka till hans konstblogg nu. Otroligt vackra, magiska målningar.