November.

Negativ nordatlantisk oscillation är här. Snö och vinter, det tycker jag om. Inte så att det inte vore lite trevligare om "man var två". Fast jag är ju inte en man och är inte människan ensam alltid ändå? Men lite förströelse i sänghalmen eller helt ännu mer, det skulle ju passa bra det. Annars försöker jag hålla vinterdeppet borta med alla möjliga medel. Söker jobb (får inget) försöker jobba på bra när jag har nåt att jobba med (går väl sådär), kläcker jättebra idéer (men har svårt att tro på dem) och försöker förverkliga det som går.

Tänker mycket på familj och familjeliv. Mitt barns pappa ska få sitt femte barn snart. Vad sjukt konstigt det är. Jag då? Vad märkligt att inte träffa någon och inte kanske någonsin få leva det där familjelivet eller nosa och gosa med en bebis igen. Någonstans önskar jag verkligen att det skulle hända. Men samtidigt är det väl en dröm det med. Jag odlar de gråa håren och förbereder mig för ålderdomen? Samtidigt, jag behöver inte bli nunna- men det finns gott om föräldralösa ungar i världen som jag kanske kan hjälpa och möta, om det är hänga med de unga som jag vill göra med mitt liv. Och det går att få till annan gemenskap än familjen...det är bara det att det är så sjukt svårt! Jag försöker och försöker verkligen, men i ett land där det är inte satt i system att vara i stora, välkomnande sammanhang är det väl typ som att slåss mot väderkvarnen.

Så väl mött, väderkvarnen. Sov så sött, time to hit the bing.

Sol i sinnet.

Visserligen är jag så singel som man nu kan vara, men jag har faktiskt träffat inte bara en, men två trevliga i höst. Först han som jag inte riktigt vet vad det ska hända med (hoppet kanske är ute, eller också inte) och nu för en vecka sen en väldigt trevligt en, en tjej. Som också bor nära och som jag tror att jag kan lära känna riktigt bra. Vi var och fikade idag, hjälpte min dotter att välja kläder till maskerad och promenerade i solen. Jag tog bilder på henne (tråkigt att inte kunna publicera det här, för fina blev dem). Och när vi gick var sin väg kändes det tråkigt att det var så.

Jag haft den socialaste av dygn just precis. Ett par soffsurfare bor i vår gästrum just nu, igår hade vi ett par människor till på besök och idag soffsurfarna, the new girl och så på bio med K. Vi såg Inception. En film som får en att känna sig smart, om en ny hänger med allt som händer. Intressant i vilket fall, och hur tusan slutade den egentligen?

Du kommer att möta en lång mörk främling.

Jag var och såg Woody Allens nya rulle, ensam, ikväll. Den korta recensionen är att den var jättebra. Handlade om hur valen vi gör, i kombination med viljan att försöka förverkliga sig själv. Hur fel det kan gå och vad som kan behövas för att få hoppas lite....och att hoppet kanske är den som håller oss igång allra mest. Inte de goda råden eller förnuftet.

Jag borde sova. Det är sent och egentligen inte mycket som händer. En väninnas man har lämnat henne, de som var ett sånt perfekt par alltid! Och jag såg en skylt på Söder på ett ställe som erbjöd "Par-KBT". Huvaligen. Det vore trevligt att vakna bredvid någon. Men att jäsa här i ensamheten verkar så mycket enklare.

Men det händer ju ingenting.

Senaste veckorna har jag försökt att aktivera mig lite. Tänkt att nu ska det bli medborgare av mig. Slutade med ett partimöte där andelen manliga deltagare visserligen var högt, men ingen väckte mitt intresse. Eller ju kanske han som var där med sin gravida flickvän och deras politiskt korrekt klädda treåring. Han var snygg och utstrålade jämställdhet. Det tycker jag om. Dock hade han inget skägg, minus. Stort minus! Tyckte om den kvinnliga riksdagsledamoten också, men hon nämnde någon sambo. Typiskt mig, de enda intressanta tjejerna är straighta.

Mina lediga helger har jag jobbat, mina alldeles för ensamma dagar har jag dagdrömt om diverse kandidater och funderat på att skriva manus för en teveserie. Lite som mitt liv, fast roligare. Kanske sorgligare också. Kanske skulle den kunna handla om en ensamstående mamma i trettiofemårsåldern som nätdejtar och känner sig ensam. fast på ett roligt sätt kanske. Jag har i alla fall träffat en hel del personer som skulle kunna vara grunden till en riktigt gediget material för allehanda internetdejtingens bottenschackt.

I vilket fall, nu när jag kollat på den där nya SVT-serien om krisande män så har jag återigen fallit för Shanti Roney. Var tvungen att gräva fram både Shanti-bilder samt några Shanti-parodier från Mammas nya Kille.

En sak är i alla fall säker, blir min teveserie av ska Shanti spela snubben som jag är hemskt kär i men tror jag inte kan få. Men till slut, eftersom det ändå ska vara lite bättre än vad verklige livet är, kommer jag att få honom. Jag ska nog sova lite. Och fortsätta smida planer för min teveserie imorgon. Shanti får ta och odla sexy skägg för den här rollen.

En perfekt film att se på en dejt.

Är den här. Själv hade jag ingen dejt med mig, men väl en världens gulligaste 13-åring.

I could wait night and day.

I all min vånda spånade jag vidare med en vän till mig. Det handlade väl om målningar av skäggiga män från början. Sen så sa jag att om jag kunde måla, så skulle min lägenhet redan vara full av bilder på min senaste objekt. Den skäggiga (well, det är de ju allihopa). Hjälp alltså.

Hur som, vi kom på en gemensam idé om en kortfilm. Jag skulpterar på en bild på honom, i väggen hemma hos mig. Men ser mig slita mig svettig med nån liten hammare, eller liknande och hans bild tar form på väggen. Samtidigt ser man bilder på honom, när han sysslar med sitt. Intet ont anande. Men om nätterna vaknar han till vilda drömmar, kanske till det rytmiska soundet av mina hack-verktyg? Hur som, till slut möts vi. Ordlöst hittar vi varandra. Och vandrar hem till mig (skulpturen är färdig masterpiece vid det här laget) och sluttexterna rullar.

Min vän föreslog det här som ett soundtrack. Varning för en video som man får huvudvärk av. Jag tror på att en bra dimension vore, om mannen i fråga skulle spela på det här hemma hos sig akustiskt. Jag menar, i min kortfilm ska det ändå inte spelas Army of Lovers.

Starfriend.

Vad jag har våndats! Något förfärligt över att höra av mig, inte höra av mig. Ta hänsyn till omständigheterna som tillkommit. Skita i dem. Vara vänlig. Vara kompis. Ragga på. Känna mig som 14 igen.

Herregud! Måste sluta vara så här. Och tro på tro på tro på tro på kärleken! Jag menar, jag ska fan inte dansa tango med någon som inte vill. Tids nog vill väl någon? Och vill inte just han just nu fattar jag det. I would cry too, if it happened to me.

Jag tror de är dags att sova. Rensa bort resterna av det mosiga i huvudet. Post-migrän.