Vuxenlivet.

Lyssnade på P1 imorse, om ungdomar som fastnar mellan ungdomen och bävan inför att ta klivet in i vuxenlivet. Undrar lite grann om jag kanske är drabbad? Ändå är jag nu nästan 38 år gammal, men ändå med en fot kvar i det där som inte är så ansvarstagande och inte så långsiktigt. Känns som i alla fall, att det där har jag haft och vad synd den är om alla oss som hade PROBLEM innan problemen hade namn och när problemen var lathet och annat. Inte problem, på riktigt.

Kanske inte konstigt att jag funderar, är mitt i min mest arbetslösa vecka på länge och oron inför precis allt kommer med den och den kommer med våren. Dessutom har jag träffat SAMMA snubbe flera gånger och idag när jag pratade med K så sa hon att han är väl intresserad av dig? Det trodde jag inte. Varför skulle någon bryta mönstret? Och såklart någon kanske vill och kan någon dag, men liksom gaah! Alla kan ju alltid få någon bättre, intressantare, vissa fall deppigare, andra fall gladare. Eller introvertare, extrovertare, smartare, mer karriärinriktade, yngre, allt som oftast. Men någon gång är det kanske min tur?

I feel it all.

Jag var och såg Feist förra veckan. Bara en vecka sedan var det, med en kille som dök upp ur ingenstans. Nästan i alla fall, ur ingenstans. Det var fint, konserten var mer magiskt otroligt bra än fin och fin var den. Kalla Stockholm var fint med fullmåne minus en dag var fint det med och jag kände mig så nervös i sällskap av honom. Mer rädd för att bli sårad (för att det lilla hjärtat knappt hunnit läka) mer rädd för att få känslor som inte blir besvarade. Och mer pessimistisk med det där, samtidigt som det inte går att sluta hoppas. Människa, ta dig samman! Min dotter sa någon gång att "tja det blir ju ändå inget" om någon flirt jag hade. Och det hade hon rätt i. Men en dag vill jag tro att det visst kan bli något. Och jag är så rädd för att den dagen kommer alldeles för snart och så rädd för att det ska inte gå, igen. Men fasiken, get rich or die trying. Jag gillar honom även fast vi är två bambisar på isen som kanske inte bär eller som kanske inte ens är is och har issues, en hel bunt båda två. Men men...det som blir, blir. Jag måste släppa taget om viljan och det där. Eller kanske av att tänka. Kanske bara känna, fast det kan jag inte. Ibland är jag bara känslor men vill så sluta med det. Eller vill jag?

Konstnären.

Ibland kastar livet om. För min del så fick jag immediate hots för en konstnär. Inte egentligen för att han kanske är så speciell just han. Men han representerar något som jag så längtar efter. Bor vackert vackert, nära naturen med kajaken runt knuten och målning som heltidssysselsättning. Och jag blir så inspirerad och känner att ja, det här vill jag också! Och när man träffar på folk som gör det de vill, det de kan så känner jag också att det är möjligt för mig med. Så jag köpte en kamera idag, nästa vecka kommer den och då har jag möjligheten att utvecklas inom en grej i alla fall. Och om jag inte vore så feg skulle jag länka till hans konstblogg nu. Otroligt vackra, magiska målningar.

Part time lover?

Tydligen går det bättre och bättre för mig nu. Jag lyckades spontanspana på en snubbe på tbanan idag som var så sjukt snygg. Lite väl hipster men ah så söt. Så söt att jag övervägde i att strunta i att jag inte sovit mer än några trötta timmar, att jag just var på väg från jobbet som startade halv fem på morgonen och att mitt inte-färga-håret-experimenmt resulterat i en grå kalufs (som jag panikfärgade ikväll, mörkbrunt). Så nu funderar jag seriöst att börja åka till Konstfack och fika där för att spana på alla snygga konstnärer som befinner sig här vid samma linje...och även om budskapet kanske inte riktigt passar mig, så kan jag inte få den här låten ur huvudet!

The End. Borde det väl vara dags för nu.

Alltså, I was begging for it! Och så fick jag det, trots att han ville vara kärleksfull och öm och ångrade sig så att han uttryckt sig så klantigt. Fast ingen rök utan eld...så är det ju. Men han ångrade i alla fall "not enough" och önskade han sagt det annorlunda. Jag var visst tillräcklig (fast för tusan, det vet jag ju. Jag är nog mer än tillräckligt för någon som han). Han sa att han ville träffa någon introvert. Vad kul att han kom på det nu! Jag vill också det. Eller vad fan vet jag. Men jag tror det. Det är ju det lite mer reflekterande som intresserar mig, inte ett till tåg liksom.

Nå väl. Jag vill skriva något spydigt och sårat tillbaka. Jag skulle vilja gnida något salt i hans sår, förutom att han inga sår har. Så jag tror inte det hjälper, om jag skulle det. Förmodligen gör det mig starkare att inte...att låta bli och hålla tyst nu äntligen. Jag har ju en dagbok att fylla, jag har den här bloggen. Jag har K och många andra som kan lyssna och trösta. Jag behöver inte honom. Han får inte min tid. Inte mitt hjärta. Och fast det är han som tackar nej så måste jag vända till det att det är JAG som inte vill ha honom. Heja heja. Bara jobba på!

Du är så jee jee, wow wow!

Jag kom på en sak. Nämligen att det finns en del män som tycker att jag är så himla bra. Nu senast, HAN, S. Jag hällde ut mitt hjärta och ville få nån sorts reaktion- hans reaktion var ett varsamt kärleksbrev. Han tappade sin kamera och det han saknade mest var bilderna på mig. Och att vad konstigt att någon som är så himla underbar inte fattar att hon är så vacker även på utsidan och bla bla bla. Jag kände mig förnärmad. Såklart jag vill vara vacker, vad det nu än är. Men vill jag vara ett fjuttigt minne på en digital skärm? Något att titta på? Nej verkligen inte. Jag vill ju vara HÄR- närvarande. Älskad. Uppskattad. Underbar. I verkligheten. Jag tror att han ville stryka mig medhårs. Han ville slicka sina egna sår och det enda jag vill veta är ju varför ville du inte ha mig då?

Och jag är så rädd för att svaret är...för att det finns någon som är så mycket smartare, roligare, underfundigare, passande...och att allt jag var för honom var ett vackert ansikte som föll i just hans smak. Och jag önskar att det det vore lätt att tro att jag verkligen var den snyggaste tjejen han någonsin dejtat (yeah right- men med hans egna ord- även fast man skulle säga det många gånger så måste det ju vara sant någon gång. Typ. Nästa gång då). Men som sagt, jag vill ju ha någon som säger saker som dessa till mig utan avsikter med att krydda dessa med ett adjö i nästa mening. Och jag vill flytta. Och jag vill ha barn. Och jag vill ha ett jobb. Många ha ha ha!

Shining like a sun?

Urspårat var ordet. Jag har som bekant skrivit mejl så långa att knappt ens jag själv orkar läsa dem. Men det gör tydligen han. Jag är ändå glad på något sätt att vår kontakt fortsätter men nu känns det ju som att han gett mig hopp och jag har sagt att jag inte alls fiskar. Vilket jag inte heller har gjort, verkligen inte. Men han måste ändå akta sig för jag fixar ju inte en omgång till. Och jag vet inte om jag vill det heller. Kanske? Jag har inte vågat titta på bilder av honom på ett tag nu. Bättre att älska, lid och glömma?