Julen

närmar sig, ute är det vitt vitt vitt. Som i en saga, eller i alla fall romantisk komedi. Med jultema. Jag limmade på klassens snyggaste pappa på skolavslutningen igår. Han är tyvärr väldigt upptagen, men ouch så söt. Som socker. Eller i vilket fall, en sån där som skulle kunna fungera som modell för en karaktär i en romcom. Jawohl. Söt och intressant. Den second-snyggaste pappan ändrade precis sin Facebookstatus till "single". Att gilla det vore ju fräckt, men han verkar vara så rädd av sig att det nog inte är någon vidare idé.

Vi åkte Djurgårdsfärja i skymningen, traskade till Rosendal i knarrande snö, drömde om borgerliga miljöer medan vi gick förbi alla vackra, ståndsmässiga villor med snitsiga detaljer. Väl på Rosendal var det teater Sláva, med sina slaviska sånger och eld och snö...fantastiskt fint. Och det känns bra, att inte behöva kramas med någon på sådana tillställningar. En 12-åring duger finfint som sällskap. Vi värmde bastun efter att ha kommit hem. Känns bra att vara skrubbad, ren, singel, fri.

Nytt

Ah, äntligen kunde jag sova. Bara jag och den mjuka, söta katten böjd som en ostbåge, med tassen över ögonen. Ute är det skimrande vitt, soligt, lite lagom kallt. Det känns bra att vara själv, väldigt bra. Ibland är jag kanske nöjd med lite väl för lite, men med mig själv...känns det bara bra. Hur lite jag än åstadkommer så tycker jag nog mig själv ändå.

Det jobbigaste med att vara med andra, med sådana som man eventuellt vill något mer med än bara basics är ju att gissa till sig tankar och stämningar. För sådant kan man ju, jag i alla fall, efter ett antal år som åskådare. Och det jobbiga är ju att ha rätt...och inte alls fel. Och det jobbiga är också, att om man själv förberett sig till ett liv med en lite större tolerans och acceptans, en lite större öppenhet- så har de andra ju inte kommit ens i närheten. Jag försöker ha någon sorts prioriteringssystem. Tänka efter VAD som är viktigt hos den andra för mig. Det perfekta är så svårt att hitta, det defekta jättelätt att se. Motstånd är lättare att bejaka än något annat och dissandet av andra ligger väl ganska lätt till hands, egentligen.

Jag tror till exempel att 65-milsmannen tycker jag är för naiv, lite trivial, lite för positiv. Vilken tur att jag känner mitt eget register bättre än så. Men man tar ju fram olika egenskaper i olika sammanhang. Knepet är väl egentligen att prova bejaka nya saker bredvid de gamla. Lite grann som när man börjar tänka normbrytande i allmnähet. Då kan man komma lite längre, med acceptans istället av gamla, ironiska monstermönster och stentuffa ytan. Så om jag ska träffa någon att vara med någon dag, då är det nog bäst att den personen uppskattar just det hos mig. Och inte tar det för naivitet, trivialitet, blåögdhet eller ens flummighet. För kärlek är nog styrka och kärlek har jag massor att ge.

Sweetest thing

Vilken tid, vilken dag.

Vilken lång paus jag haft. Har haft overload av jobb och då blir det sådär med att skriva här, eller någon annanstans. Inte så jag inte tänkt på det, att skriva.

65-milsmannen var här och det var en blandad vecka. Vi hamnade i en konflikt deluxe en sen kväll. Intressen drev oss isär och min nästan överjordiskt starka förmåga av att känna mig sårad gjorde sig påmind. Hur svårt är det egentligen att inte ha konflikter? Ganska svårt tydligen. Behövs inte så mycket, för att trampa mig på tårna. Det behövs för all del inte mycket heller för att jag ska förlåta, glömma och nästan i alla fall lyckas gå vidare efter det som var sårande och gjorde ont. Det vet jag sedan innan också, inte så att jag vänder andra kinden till, men nästan.

Undrar om jag inte borde gå på träningsläger, för att kunna säga nej nej nej, dra åt helvete och sätta lite gränser någon gång? Undrar när grundpålarna hamras ned i leran, av att svälja, förstå, acceptera? Är det bara dumt, eller är det fina, mänskliga egenskaper allihopa? Jag vet inte. Men fortsättning lär följa.

Sex and the city.

Äntligen, en ledig dag. Efter mycket arbetslöshet och depression kommer för mycket arbete och för lite tid att grubbla. Men nu ligger jag på soffan, efter en frukost med bovetegröt, äpple, mango, färskpressad apelsinjuice, yoghurt och DN. Så nu ligger jag här och kollar på Sex and the city- någon sorts träningsläger för att komma ihåg att därute finns det kvinns som raggar och lever livet. Och om relationskompromisser som får den mest sugna att tappa lusten för att commit med någon, någonsin.

Näväl. Ikväll tänkte jag gå ut, med den tyska tjejen med konservativ manssmak. Få se vad vi hittar out there!

En härlig ny generation män!

Ibland känns det som att det finns hopp för mänskligheten. Ibland känns det som om det finns många vettiga här, i Sverige i allmänhet och omkring mig i synnerhet. Andra gånger drabbar flashbacks av allt det där som borde vara historia mig, personligen. Mitt ex som skriker hemska förolämpningar i vredesmod. Hemska mot mig i synnerhet och faktiskt alla kvinnor, eller människor för den delen i allmänhet.

Under veckan som gick jobbade jag på en skola med ganska små barn, och där fanns det en pojke som körde igenom samma spektra av hotelser, könsbaserat förtryck i ord och handling som jag fått stå ut med tidigare, dock med lite äldre män inblandade. Det kändes skakande och det kändes hemskt att veta att hans föräldrar just skilt sig och att när jag frågade honom var han lärt sig att kalla någon för jävla käring så sa han att det brukar pappa säga. Håhå, jaja.

Söndag i sängen.

Vaknade klockan åtta med rejäl ekonomisk ångest och så lite allmän ångest på det över sakernas tillstånd. Igår städade jag i alla fall men inte verkade det hjälpa. Och igår kväll innan jag somnade kom jag på något klyftigt att skriva här, men det har jag glömt och då var jag för trött. För att skriva.

Häromdagen tänkte jag i alla fal lite på vilka jag spanar och hur himla tydligt det är hur jag mår just då. Sen är ju inte allting yta direkt, de flesta ha sitt inre asplöv och den brukar skaka fram så småningom.

Fast just nu spanar jag inte på någon och det var väl typiskt, och en riktigt bra bild över hur otroligt in the top of my shit jag verkligen är. Surfade in på det senaste spanets (som verkligen fick mig drömma och dregla och det var i somras!) Facebooksida och suckade lite, för i somras hade jag tydligen självförtroende nog att spana på en doer. Och jo, nu har jag självförtroende att spana på ingenting. Bara tanken på att dejta någon och behöva gå igenom sociala elddop och prata om vad jobbar du med, jaha, nähä. Nej, jag skulle inte klara det. Skulle behöva dejta en riktigt slok som verkligen inte brydde sig i så fall.

För jag och K pratade om slokar häromdagen. Hon hade träffat sitt long gone ex, poeten, på en uppläsning. Hon hade känt sig för tillfället uppiggad av att ha varit ihop med en sån mogen, inkännande och rolig- och på alla sätt och vis - normal man. Ingen slok.

Nåväl. Min ständiga känsla av att vara helt fel gör inte sakerna gå mer rätt. Nu ska jag morgonsurfa på Platsbanken och se om det skulle finnas något att söka på.