Nytt

Ah, äntligen kunde jag sova. Bara jag och den mjuka, söta katten böjd som en ostbåge, med tassen över ögonen. Ute är det skimrande vitt, soligt, lite lagom kallt. Det känns bra att vara själv, väldigt bra. Ibland är jag kanske nöjd med lite väl för lite, men med mig själv...känns det bara bra. Hur lite jag än åstadkommer så tycker jag nog mig själv ändå.

Det jobbigaste med att vara med andra, med sådana som man eventuellt vill något mer med än bara basics är ju att gissa till sig tankar och stämningar. För sådant kan man ju, jag i alla fall, efter ett antal år som åskådare. Och det jobbiga är ju att ha rätt...och inte alls fel. Och det jobbiga är också, att om man själv förberett sig till ett liv med en lite större tolerans och acceptans, en lite större öppenhet- så har de andra ju inte kommit ens i närheten. Jag försöker ha någon sorts prioriteringssystem. Tänka efter VAD som är viktigt hos den andra för mig. Det perfekta är så svårt att hitta, det defekta jättelätt att se. Motstånd är lättare att bejaka än något annat och dissandet av andra ligger väl ganska lätt till hands, egentligen.

Jag tror till exempel att 65-milsmannen tycker jag är för naiv, lite trivial, lite för positiv. Vilken tur att jag känner mitt eget register bättre än så. Men man tar ju fram olika egenskaper i olika sammanhang. Knepet är väl egentligen att prova bejaka nya saker bredvid de gamla. Lite grann som när man börjar tänka normbrytande i allmnähet. Då kan man komma lite längre, med acceptans istället av gamla, ironiska monstermönster och stentuffa ytan. Så om jag ska träffa någon att vara med någon dag, då är det nog bäst att den personen uppskattar just det hos mig. Och inte tar det för naivitet, trivialitet, blåögdhet eller ens flummighet. För kärlek är nog styrka och kärlek har jag massor att ge.