Really?

En sak borde jag aldrig. aldrig aldrig göra. Som jag alltid, alltid alltid gör. Stalkar...fast inget hemskt men tittar igenom bilder på Fb eller flickr och gör slutsatser. Och oavsett vad det är för flirt så är slutsatsen den samma- den här människan är totally over my league. Oavsett hur hen är, så är det ju alltid någon som är för snygg, som faktiskt har ett liv (ja det har ju inte jag, som bekant), som har intressen, kunskaper, förmågor...

Jag antar att det här är det någon forskare hade kommit fram till, att Facebook gör människor ledsna. I normala fall inte mig inte, jag gillar du att se och höra vad folk gör och fast mina kompisar gör jättecoola saker på löpande band unnar jag det dem, men spanar jag på någon som jag gillar vandrar jag mycket snabbt jämförelsens väg. Och den är inte fruktbar, överhuvudtaget. Jag menar, de är ju människor allihopa! Och vad skiljer dem från mina vänner som jag inte är avundsjuk på som jag kan umgås med utan att avlida av komplex? Inte mycket. Förutom mina romantiska förhoppningar...och att fundera på det här får mig bara att tycka att jag det lutar mot naturligt urval. Man ska fan bli intresserad, få till det tillräckligt snabbt, innan det komplicerade sätter in. Innan man hinner fundera på leagues och sånt. 

Vårkänslor...

som manifesterar sig på lite olika sätt. Igår pratade jag med min chef på telefon, en chef som jag förvisso verkligen gillar (men han rä äldre än min mamma!) och så råkade jag säga "puss" till honom. Bestämde mig för att låtsas som ingenting...för pinsamt att börja ens go there liksom.

För det andra, träffade en annan kollega som jag också gillar, förvisso. Men han är otroligt gift och dessutom lite fyrkantig i sitt sätt, så det skulle ju ändå inte funka mellan oss (men trevlig är han). Jag sa att "vilken snygg kopp du har", vilket den var. Röd och genomskinlig. Men han hörde nog kropp, för högröd var ansiktsfärgen och han började dra i sin tröja. Och om sanningen ska fram, han har snygg kropp, tränar kampsport eller nåt sånt.

Hur som, det var vårkänslor så det räcker. Jag ska försöka hålla käften och bara hålla mina fingers crossed för jag är i desperat, desperat behov av romance.

Hurts like bullets.

Jag var precis tvungen att kasta en hel hög kondomer- expiring 05 2012. Ett sorgligt tecken på hur himla lite jag har legat på sistone, och ett tecken på att jag faktiskt haft en del oskyddat sex med dem som det nu blivit av. Jag som är helt emot det, tagit medvetna risker. Och att den senaste, som jag nog hoppades (och har så svårt att sluta hoppas på) en del på låg jag inte med överhuvudtaget. Och nu undrar varför INTE DET!? Jag ville jättemycket, och jag ville inte alls. Men jag vet att jag vill mer än bara lite. Och nu när det är som det är, är det väl lika bra. Jag tror att om vi legat med varandra skulle förändrat något, det var complicated liksom i luften. Och jag känner ju mitt brustna lilla hjärta för väl och på våren hoppas den så det spricker långt utanför, innanför. Den hoppas och vill så mycket att jag inte kan sova och att jag lätt gråter och tänker all the loves that never were.

Eller snarare förtvivlar jag mig över vad det är jag inte har och varför inte det. Par hand i hand känns otroligt avlägset. Villor med bilar på infarten och studsmattor på gräsmattan är som från en annan planet. Kanske min brors planet. Där man träffar någon, håller fast, skaffar barn, en bil, sen en lite dyrare en, en lägenhet, sen ett hus...livet rör sig i cirklar kring de älskade egna. Det är bröllops, dagis, skolfoton på hyllan. Det är mor och farföräldrar på besök, bröder, systrar, vänner som har det så. Och vad ska jag klaga för, mitt liv har kärlekar också. Jag har trots allt barn. Ett friskt, underbart fint flickebarn som alltid kommer att fylla mitt hjärta med mer kärlek än det känns möjligt att ha. Men...allt det där, om att det finns kanske plats för liksom fler. Det är nu ju det vore dags. Livmodern värker en gång i månaden och vill ha någon där, tror jag. Mina händer vill hålla om, min kropp vill älska. Jag vill ligga i sängen och kittla någon på morgonen, jag med. Jag vill vara rätt, fel, dum, snäll igen och att det får vara bra så, imperfektion. Men jag vet samtidigt att allt det där innebär risker. Risker för brustna hjärtan, risker för att tro på löften som rinner ut i sanden. Och jag vet nästan att jag verkligen inte klarar av det och därför kan jag inte, tro på det. För att jag kanske varit för naiv, trott för mycket på den godartade verkligheten. Gett för mycket, fått förmodligen för lite. Varit en för osannolik version av mig själv. Vet jag ens vem jag är? Tveksamt. Fast det är nog ganska utbrett det där, att inte riktigt veta. Men en sak i alla fall är bra med den här våren, det har väl gått fem månader sedan S och nu så tycker jag faktiskt att tja, det var han och inte jag. Jag tycker bara lite synd om honom och undrar vad fick mig falla så handlöst in love. Han tyckte jag var så otillräcklig och har det med mig att göra? So what att han tyckte det? Ytterligare en buckla på självförtroendet på "vad andra tycker om mig"- kontot dödar mig inte. Tänk på all MYCKET värre skit du har hört! (vill jag säga till mig själv). Och jag vill inte ens go there. Tänka på all skit jag har fått höra, och så gör jag det ändå. Allt jag fått höra: om hur ful jag är, hur dum, hur otroligt ointelligent, hur jävla mycket tonåring (när jag borde vara vuxen), hur jävla mycket käring (när jag borde varit ungdomligare). Hur korkad, oansvarig, slarvig...vilka fula kläder jag har, vilka dumma tankar, vilka fåniga drömmar, vilka dåliga språkkunskaper (ja, vanligt). Jag vill inte ens tänka på att M hotade mig till livet några gånger, bara för allt ovanstående. Jag vill inte ens tänka på att han slog mig vid två tillfällen och att jag inte fixade att anmäla det. Och jag tänker mycket trött på de tre unga män som försökte släpa mig till sin bil en mycket kall decembernatt när jag var 15 år gammal och våldta mig. Fast jag blev inte dödad av M. Jag blev inte våldtagen av de tre, för jag kan faktiskt försvara mig själv, kosta vad det kosta vill.

Jag vill tänka på att trots allt detta. Trots alla tack men nej tack, trots all verklig, djup skit så lever jag. Jag kan skratta, älska, bli förälskad, drömma, inte ge upp, överleva, sjunga, arbeta, göra gott (ibland). Att jag har hopp och fantasi och armar och ben och huvud och vilja- fast det är så många som försökt att ta ner mig! Det är något jag borde tänka på, svajiga löredagskvällar som denna.

And I said baby, baby, baby ooo-oh.

Alltså jag är fan helt störd. Den bästa lösningen är nog att helt enkelt åka bort någonstans där det är vinter när det är vår här. Jag står inte ut! Det är inte pollen men det är så jobbig, våldsam längtan att jag verkligen går under lite i taget. Och alla våren som går, nej ush alltså. Finns det någon stor sten som jag skulle kunna gömma mig under i en månad eller två?

He's not that into you pt3

Ja asså...

Jag har gjort något slags personligt rekord i att INTE höra av mig. Heja heja heja mig! Nästa steg är att ta bort honom som vän på fejan för han kommer ju inte höra av sig ändå någonsin mer och varför skulle han? In no time at all kommer han dejta hundra tusen snygga trevliga intressanta och vad har jag? Inget har jag. Och vill jag se hans (ifs fina) ansikte där i något hörn? Vill jag bli påmind av honom och genom honom av alla andra som passerat som det inte blivit nåt med fast jag önskat så att det kunde hända någon gång kanske? Kommer jag inte bara hoppas på att det vore något ändå? Kommer jag inte att önska att det kanske kanske skulle ändra sig? Att han skulle höra av sig och jag skulle bli orimligt glad? Att han skulle dejta hundra tusen och sen skulle det bara vara jag kvar? Och vi skulle happily ever after...? HErregud jag lever i en fantasivärld.

Alltså jag måste vara bra desperat när jag författar dessa rader. Fy fan. Fast mest desperat är jag för en sak, jag skulle verkligen vilja ha barn igen. Att hålla i en liten en, en gång till. Ta sig tid att njuta av den tiden. Nosa på en bebiskind och sova med en svettig ettåring.

Förutom att vara komplett orealistisk så är jag för närvarande också världsrekordsinnehavaren i sömnlöshet. Och vår-oro som får hela kroppen på spänn och gör allting skört. Särskilt mig, inside and out.

He's not that into you pt2.

Jag tänkte (igen) på alla mina Facebookvänner som jag haft något med. Som jag hoppats på. Som jag varit första sexpartnern för (okej de är numera bara en enda då). Som jag gråtit i famnen på, som fått veta mina hemligheter och undersökt mina gömslen, som jag slickat i mig, som tackat ja och nej till mig, som lämnat mig för andra, som jag lämnat för att det var tid (inte så många. Kan det vara ett?!). Som jag bekänt min kärlek till, som jag skrivit noveller om, som jag stickat halsdukar till...som jag smsat med mitt i natten, som jag skrivit brev med...

Jag har enorma mängder kärlek och hopp inom mig och just nu funderar jag febrilt på vad jag ska ändra på för att kanske kanske någon gång kunna lyckas med något.

Jag borde i alla fall:

vara trevligare
mer social
mindre självcentrerad
mest på topp
mindre i dalen
coolare än så här
definitivt skaffa ett liv
som i
att ha ett meningsfullt jobb
och kanske en färdig examen
lite mer intellektuell approach
intressen
smak
finess
mindre rädd
mer levnadsglad
intressantare
fast kan man bli det eller är det nåt man föds till?
jag borde också helt säkert bli snyggare (i brist på att ever kunna bli yngre)
ha stil liksom
eller i alla fall några snyggare paltor
eller lösögonfransar och smink kanske
vara in the top of my shit liksom
snällare
omtänksammare
sa jag coolare?

Om jag vore allt det här skulle jag säkert levt lycklig i ALLA. Precis alla mina dagar happily ever after. Amen.

He's just not that into you!

Gsus. Har jag inte varit där förr? Svar: ja, ja, ja, ja, ja, ja, jaaaaa (och så några gånger till).

Jag är så trött på känslan av att bli över, så trött på att vara den som är nästan bra och framförallt så är jag extremt less och trött på att hoppas om och om och om igen! Helt otroligt vad mycket hopp det finns kvar i mig efter alla som lämnat mig i senare eller tidigare skede. Den här gången tänkte jag- nu är jag stark och nu tar jag kommandot. Jag berättar hur det är och på det sättet rensar fisken och bordet och blottar min egen sårbarhet. Men vad hjälpte det? Jag visste ju redan hur det är. Inte kär, för nyskild, vill knulla runt. Efter det några återfall av att höra av mig och föreslå saker (nej han kunde inte just då, fast det var goda skäl liksom) är det nu officiellt slut på det. Han sa att jo, ja, nej, kanske, vem vet. Men jag vet att jag behöver någon som vet. Någon som vet att det är jag, eller är nyfiken nog för att använda sitt tangenbord för att skriva till mig. Någon som kan ringa och ask me out. Någon som kan konsten att smsa. Någon som tänker på något kul och vill gå på det med mig. Så det så. Och urk vad det tog emot att skriva det här. För slutsatsen är...att he's not that into you.