Söderpappor.

En gång var jag lite kär i en söderpappa. Det gick över det där. Och jag är inte så säker på nu längre om jag nu skulle egentligen orka med en sån där söderpappa. En sån där som hejar på Bajen och hänger i baren och som delar lokal med andra kulturarbetare och det är vitmålat där och i nåt hörn står en sjuttiotalssoffa som en ironisk kommentar här, nu, i samtiden. Macen står uppradade på borden och är vita och aluminiumfärgade och tunna och linjerna är renodlade. Och alla är intressanta och järn har de i elden. Mycket och många intressanta järn.

Egentligen borde jag väl känna mig hemma där, i sånt där. Egentligen borde jag väl också dela lokal och arbeta med något viktigt och bejaka minst ett tusen nördiga intressen. Men jag orkar inte. Någonstans har jag en låga och den lågan tycker att endast det Sanna och Det Riktiga är Gott Nog. Och att de där söderpapporna, och de kvinnliga diton, de sysslar med en massa pseudoverksamheter. Tidskrifter som vi skulle kunna vara utan. Musikstycken som inte hörs av så många och uppskattas av änne färre. Och jag känner mig skamsen för att jag tycker så och rationaliserar ännu mer. Att jag i en sån stor grad verkar identifiera mig med verklighetens folk.

Tycker att det ska kännas och göras och inte bara snackas så jävla mycket. Och med den här inställningen vet jag att någon sådann där söderpappa lär det verkligen inte bli för min del. Inte med det här föraktet som blandas ihop med självömkan av att inte vara en sådan själv.

Han har säkert tvillingar hemma.

Jag och min snart 13-åring åkte tunnelbana hem från stan. Hon sjunken i en bok, jag för tillfället för trött för att sticka. En snygg pappa med en dotter satte sig i logen bredvid och våra blickar möttes. Inte så att jag tror på allvar att han spanade in mig, det tror jag inte. Anledningen kan ha varit att jag klippt lugg och den inte lagt sig och står nästan rakt ut bara. Och att jag såg så sjukt trött och hemsk ut idag, mensmonstret. Men han var söt och kanske är vi i samma ålder på ett ungefär.

De hade åkt pulka och han var fullt utrustad med en yllekofta från ÖoB, överdragsdungarees och rubb och stubb. Mörkt, snaggat hår och nåt fint runt ögonen. Hans dotter frågade om det var snö i Finland och han hittade på om att det inte var det utan kokosnötter och palmer. Men hans dotter gick inte på det. inte jag heller. Men jag fick en känsla av att han ville att jag skulle höra, han ville ha publik en stund och där satt vi två, ensamma föräldrar med var sin dotter mittemot och han ville vara rolig och titta i smyg hur vi log lika mycket i smyg. Han ville tänka hur det skulle vara om allt vore annorlunda och han ville se om tjejerna skulle skratta åt hans historier.

Och jag tänkte att tänk om det här vore en romantisk komedi så skulle vi byta nummer i sista sekunden genom att skrapa på ångan från munnen mot rutan ett telefonnumer....eller nåt.

Men sen gick de av, stationen innan oss. Och vi fortsatte hem och jag log lite i hemlighet, åt hans vilja av att göra sig till. För min skull.

Men säkerligen har han tvillingar hemma. Det och en supervacker, intelligent, väldigt lyckad kvinna som dubbelammar dessa. Och det doftar gott och hemtrevligt och tryggt och inget av det skulle han vilja byta mot något annat för något i världen. Men ibland är det roligt, att tänka sig. Hur det skulle vara, att kanske gå hem med någon helt annan.

Midnattstvätt

Av någon anledning är jag alltid som mest aktiv på kvällen och natten. Som om det tog hela dagen att vakna och sen när jag väl vaknat ska det göras som aldrig förr.

Det var att tag sedan, kära blogg. Har varit jobb, har haft gäster. Och just nu sussar mitt lilla solsken och återvänder till skolan och sin far imorgon.

Min väns vän tipsade om en kille, en kompis till henne, som också nätdejtar. Det här var i december någon gång. Jag skrev till honom- trots att jag inte gillar att jämnåriga män inte kan sträcka sig till att söka någon upp till sin egen ålder, utan tvångsmässigt stannar ett år lägre...men han kunde tänka sig att göra ett undantag, tydligen.

Vi chattade och pratade, eller chattade alltså och kom fram till intressanta saker. "Intressant" tänkte jag. "Intressant!" sade han. Vi sa vi skulle ses när han kom till Stockholm för jullov hos sin mor, att vi skulle göra oss tid och träffas och det skulle väl vara kul. Javisst! Men sen hände det oundvikliga, när lite avstånd och nätdejting är inblandat....vi började prata för mycket och för ingående virtuellt. Det ska man inte göra! Ajabaja. Med ord kommer sällan känslan av att oj vad vi har mycket gemensamt- det är få möten förunnat. Men med alla dessa ord kom känslan av att fasiken, vilken dryg jävel!

Först diskuterade vi film och han hade väl ett ganska blandat, men artsy smak. Som jag på ett ungefär. Men sen så tyckte han att min favoritfilm- Me and You and Everyone we know är superpretentiös och "det står jag för". Och jag tyckte att nej, den är bra och inte alls pretentiös. Den beskriver vardagen och tidsandan med perfektion. Och inte kunde han unna mig det, att ens överväga omvärdera sin opinion. Utan skrev att "Ok, jag kan tolerera att du gillar den". Tolerera? Eh - jag som trodde vi skulle ligga! Men det är så avtändande, att någon ska "tolerera" min favoritfilm. Jag som kan tolerera så mycket mer, av bara farten. Som slutat med att leta efter någon perfekt utan förlikat mig med att ett och ett annat får man väl helt säkert leva med.

Våra chatt fortsatte i samma anda, jag kände mig lite murken till mods efter att ha blivit tolererat på det där sättet. Tills han fällde en till kommentar som MÅNGA män använder och som jag misstycker, oavsett hur himla snällt och uppskattande det var menat. Och det handlar då om ordet "godkänt". Jag ska inte ens gå in i detaljer om vad han kunde tänka sig att stämpla som just det. Men mitt intresse började dala, men ändå, en liten gnutta hopp om att få ligga fanns kvar.

Så till slut bytte vi nummer. Han sa att hans telefon kanske var lite kass. Jag ringde, den var inte på. Jag skickade sms, men fick inget svar. Han skulle ut och träffa Stockholmskompisar och vi skulle höras i vilken spricka i planeringen jag skulle rymmas. Kvart i tolv på natten smsade han. Jag satt i kökssoffan och lyssnade på P1 och stickade (jag har stickat galet mycket den här vintern, som besatt!). "Jag är lite dragen och funderar på att dra hemåt". Jag svarade med att ja ok, suss sött och vi hörs. Och han svarade med "Om du inte har ett bättre förslag..?".

Jag kände att jag verkligen inte hade det. En full, främmande man som eventuellt godkänner och tolererar mig, innan vi ens setts...nä. Det meddelade jag rätt så varsamt. Och sa också att syns gärna en annan dag. Men den dagen kommer nog aldrig.

Och jag känner att en konstnär till kattallergiker från Göteborg kanske ändå inte skulle ha någon plats i mitt liv, just nu.

Julen

närmar sig, ute är det vitt vitt vitt. Som i en saga, eller i alla fall romantisk komedi. Med jultema. Jag limmade på klassens snyggaste pappa på skolavslutningen igår. Han är tyvärr väldigt upptagen, men ouch så söt. Som socker. Eller i vilket fall, en sån där som skulle kunna fungera som modell för en karaktär i en romcom. Jawohl. Söt och intressant. Den second-snyggaste pappan ändrade precis sin Facebookstatus till "single". Att gilla det vore ju fräckt, men han verkar vara så rädd av sig att det nog inte är någon vidare idé.

Vi åkte Djurgårdsfärja i skymningen, traskade till Rosendal i knarrande snö, drömde om borgerliga miljöer medan vi gick förbi alla vackra, ståndsmässiga villor med snitsiga detaljer. Väl på Rosendal var det teater Sláva, med sina slaviska sånger och eld och snö...fantastiskt fint. Och det känns bra, att inte behöva kramas med någon på sådana tillställningar. En 12-åring duger finfint som sällskap. Vi värmde bastun efter att ha kommit hem. Känns bra att vara skrubbad, ren, singel, fri.

Nytt

Ah, äntligen kunde jag sova. Bara jag och den mjuka, söta katten böjd som en ostbåge, med tassen över ögonen. Ute är det skimrande vitt, soligt, lite lagom kallt. Det känns bra att vara själv, väldigt bra. Ibland är jag kanske nöjd med lite väl för lite, men med mig själv...känns det bara bra. Hur lite jag än åstadkommer så tycker jag nog mig själv ändå.

Det jobbigaste med att vara med andra, med sådana som man eventuellt vill något mer med än bara basics är ju att gissa till sig tankar och stämningar. För sådant kan man ju, jag i alla fall, efter ett antal år som åskådare. Och det jobbiga är ju att ha rätt...och inte alls fel. Och det jobbiga är också, att om man själv förberett sig till ett liv med en lite större tolerans och acceptans, en lite större öppenhet- så har de andra ju inte kommit ens i närheten. Jag försöker ha någon sorts prioriteringssystem. Tänka efter VAD som är viktigt hos den andra för mig. Det perfekta är så svårt att hitta, det defekta jättelätt att se. Motstånd är lättare att bejaka än något annat och dissandet av andra ligger väl ganska lätt till hands, egentligen.

Jag tror till exempel att 65-milsmannen tycker jag är för naiv, lite trivial, lite för positiv. Vilken tur att jag känner mitt eget register bättre än så. Men man tar ju fram olika egenskaper i olika sammanhang. Knepet är väl egentligen att prova bejaka nya saker bredvid de gamla. Lite grann som när man börjar tänka normbrytande i allmnähet. Då kan man komma lite längre, med acceptans istället av gamla, ironiska monstermönster och stentuffa ytan. Så om jag ska träffa någon att vara med någon dag, då är det nog bäst att den personen uppskattar just det hos mig. Och inte tar det för naivitet, trivialitet, blåögdhet eller ens flummighet. För kärlek är nog styrka och kärlek har jag massor att ge.

Sweetest thing

Vilken tid, vilken dag.

Vilken lång paus jag haft. Har haft overload av jobb och då blir det sådär med att skriva här, eller någon annanstans. Inte så jag inte tänkt på det, att skriva.

65-milsmannen var här och det var en blandad vecka. Vi hamnade i en konflikt deluxe en sen kväll. Intressen drev oss isär och min nästan överjordiskt starka förmåga av att känna mig sårad gjorde sig påmind. Hur svårt är det egentligen att inte ha konflikter? Ganska svårt tydligen. Behövs inte så mycket, för att trampa mig på tårna. Det behövs för all del inte mycket heller för att jag ska förlåta, glömma och nästan i alla fall lyckas gå vidare efter det som var sårande och gjorde ont. Det vet jag sedan innan också, inte så att jag vänder andra kinden till, men nästan.

Undrar om jag inte borde gå på träningsläger, för att kunna säga nej nej nej, dra åt helvete och sätta lite gränser någon gång? Undrar när grundpålarna hamras ned i leran, av att svälja, förstå, acceptera? Är det bara dumt, eller är det fina, mänskliga egenskaper allihopa? Jag vet inte. Men fortsättning lär följa.