Trött på män.

Av många anledningar, inte bara för att de som jag vill ha inte vill ha mig. Men jag har kollat på SVT:s serie Våra vänners liv. Fyra män i min ålder som någon skribent klassade som "de som aldrig sa hora". Tja, vanliga, moderna svenska män. En blir lämnad av sin fru och tvingas till en förortssvartkontrakt och varannanveckaliv med sin dotter som han förvisso älskar, men relationen till henne hanterar han lite sådär. På kuppen blir han kär i den lätt manipulativa kollegan Lotta. En karaktär som man direkt fattar inte är BRA för Pontus.

En annan blir förförd av en rik, äldre kvinna som först kör med riktigt toyboyiga fasoner på den motvillige David, men visar sig sedan vara gift. David ber henne att välja men hon vill ju inte välja bort sin Buster och sin position som toppchef. En, den som är min favorit, poppisläraren Olle, spelat av den alltid lika snygge Shanti Roney blir njursjuk och tvingad att ta kontakt med sin pappa som han brutit med för länge sedan. Och så har vi den alltför enfaldiga misslyckade journalisten, numera killfröken på dagis, Mats.

Alltså det här är killar som man träffar i Sverige idag och alla är väl jättegulliga. men så vilseledda, för lätt manipulerade, för omogna. Är det så män är? Nä. Om så så vill jag ingen ha. Jag vill ha den vassaste kniven i lådan. problemet med den här, ganska ambitiösa tidsskildringen är att den inte lyckats skildra en enda man som tar ansvar! Det måste väl finnas karriärpappor som inte behöver bli överköra av sitt ex i fråga om barn när de separerar. Som minns födelsedagar, hämttider och kan pynta ett barnkalas. Killar som har varit kära förr, innan en miljardär skänker romantiska gåvor och tar en på stavgångspromenad?

Tråkigt att det som skulle kunnat vara en bild av moderna, lite mer jämställda tiden istället lämnar oss med fumliga män mellan 30 och 40. Nä.

Jasså.

Det är kallt hos mig och jag blir så seg av att vara såhär kall. Och seg över att vara trött för jag sovit dåligt på jobbet. Eller i vilket fall, sovit för lite på jobbet. I vilket fall, lyssnar på Spanarna och funderar på framtiden. IGEN. Jag vet. Julfesttiden är snart här och de statusraden som ändrats från single till in a relationship haglar och får mig att undra om det där kommer att hända mig också.

Pratade med K, hon tyckte hennes kompis A var härligt desillusionerad på "träffa någon"-fronten. Typ erkänner att hon inte har något liv och behöver någon som hon kan ha ett liv med. Och någon som kan hjälpa henne med olika saker och värma hennes säng emellanåt. Jag vill ha allt ovan, och så kärlek förstås. Vad trist det ändå skulle bli att bara hänga på grund av praktiska omständigheter?

Vinter.

Idag har jag inte haft lust att göra annat än ligga i sängen, slösurfa och läsa Muminserier. Så det har jag gjort. Snart är det dock dags att ta sig till jobbet. Om en stund. Tänkte bara mycket kort reflektera över att SJUKT MÅNGA som jag känner verkar ha hittat kärleken på senare tid! Jag hoppas att det är mer smittsamt än vinterkräksjukan och att det är min tur snart. Att sväva på rosa moln och trycka mina mjuka läppar mot någon annans dito. I vilket fall ska jag på två julfester här och på båda är spanen givna tror jag. Så skepp ahoy, jag står här (dock inte sysslolös) och väntar!

November.

Negativ nordatlantisk oscillation är här. Snö och vinter, det tycker jag om. Inte så att det inte vore lite trevligare om "man var två". Fast jag är ju inte en man och är inte människan ensam alltid ändå? Men lite förströelse i sänghalmen eller helt ännu mer, det skulle ju passa bra det. Annars försöker jag hålla vinterdeppet borta med alla möjliga medel. Söker jobb (får inget) försöker jobba på bra när jag har nåt att jobba med (går väl sådär), kläcker jättebra idéer (men har svårt att tro på dem) och försöker förverkliga det som går.

Tänker mycket på familj och familjeliv. Mitt barns pappa ska få sitt femte barn snart. Vad sjukt konstigt det är. Jag då? Vad märkligt att inte träffa någon och inte kanske någonsin få leva det där familjelivet eller nosa och gosa med en bebis igen. Någonstans önskar jag verkligen att det skulle hända. Men samtidigt är det väl en dröm det med. Jag odlar de gråa håren och förbereder mig för ålderdomen? Samtidigt, jag behöver inte bli nunna- men det finns gott om föräldralösa ungar i världen som jag kanske kan hjälpa och möta, om det är hänga med de unga som jag vill göra med mitt liv. Och det går att få till annan gemenskap än familjen...det är bara det att det är så sjukt svårt! Jag försöker och försöker verkligen, men i ett land där det är inte satt i system att vara i stora, välkomnande sammanhang är det väl typ som att slåss mot väderkvarnen.

Så väl mött, väderkvarnen. Sov så sött, time to hit the bing.

Sol i sinnet.

Visserligen är jag så singel som man nu kan vara, men jag har faktiskt träffat inte bara en, men två trevliga i höst. Först han som jag inte riktigt vet vad det ska hända med (hoppet kanske är ute, eller också inte) och nu för en vecka sen en väldigt trevligt en, en tjej. Som också bor nära och som jag tror att jag kan lära känna riktigt bra. Vi var och fikade idag, hjälpte min dotter att välja kläder till maskerad och promenerade i solen. Jag tog bilder på henne (tråkigt att inte kunna publicera det här, för fina blev dem). Och när vi gick var sin väg kändes det tråkigt att det var så.

Jag haft den socialaste av dygn just precis. Ett par soffsurfare bor i vår gästrum just nu, igår hade vi ett par människor till på besök och idag soffsurfarna, the new girl och så på bio med K. Vi såg Inception. En film som får en att känna sig smart, om en ny hänger med allt som händer. Intressant i vilket fall, och hur tusan slutade den egentligen?

Du kommer att möta en lång mörk främling.

Jag var och såg Woody Allens nya rulle, ensam, ikväll. Den korta recensionen är att den var jättebra. Handlade om hur valen vi gör, i kombination med viljan att försöka förverkliga sig själv. Hur fel det kan gå och vad som kan behövas för att få hoppas lite....och att hoppet kanske är den som håller oss igång allra mest. Inte de goda råden eller förnuftet.

Jag borde sova. Det är sent och egentligen inte mycket som händer. En väninnas man har lämnat henne, de som var ett sånt perfekt par alltid! Och jag såg en skylt på Söder på ett ställe som erbjöd "Par-KBT". Huvaligen. Det vore trevligt att vakna bredvid någon. Men att jäsa här i ensamheten verkar så mycket enklare.

Men det händer ju ingenting.

Senaste veckorna har jag försökt att aktivera mig lite. Tänkt att nu ska det bli medborgare av mig. Slutade med ett partimöte där andelen manliga deltagare visserligen var högt, men ingen väckte mitt intresse. Eller ju kanske han som var där med sin gravida flickvän och deras politiskt korrekt klädda treåring. Han var snygg och utstrålade jämställdhet. Det tycker jag om. Dock hade han inget skägg, minus. Stort minus! Tyckte om den kvinnliga riksdagsledamoten också, men hon nämnde någon sambo. Typiskt mig, de enda intressanta tjejerna är straighta.

Mina lediga helger har jag jobbat, mina alldeles för ensamma dagar har jag dagdrömt om diverse kandidater och funderat på att skriva manus för en teveserie. Lite som mitt liv, fast roligare. Kanske sorgligare också. Kanske skulle den kunna handla om en ensamstående mamma i trettiofemårsåldern som nätdejtar och känner sig ensam. fast på ett roligt sätt kanske. Jag har i alla fall träffat en hel del personer som skulle kunna vara grunden till en riktigt gediget material för allehanda internetdejtingens bottenschackt.

I vilket fall, nu när jag kollat på den där nya SVT-serien om krisande män så har jag återigen fallit för Shanti Roney. Var tvungen att gräva fram både Shanti-bilder samt några Shanti-parodier från Mammas nya Kille.

En sak är i alla fall säker, blir min teveserie av ska Shanti spela snubben som jag är hemskt kär i men tror jag inte kan få. Men till slut, eftersom det ändå ska vara lite bättre än vad verklige livet är, kommer jag att få honom. Jag ska nog sova lite. Och fortsätta smida planer för min teveserie imorgon. Shanti får ta och odla sexy skägg för den här rollen.