Tears dry on their own.

Puh. Dygnsrytmen är ett minne blott. Jag jobbar konstiga tider, försöker stiga upp normala. Det går inte så bra.

Jag tänker på honom hela tiden. Försöker låta bli. Fast det går inte så bra det heller.

Jag har läst mejlet jag skickade till honom för 2½ dagar sen några gånger nu. Många. Jag tycker fortfarande att det är ett litterärt halvmästerverk med värkande känslor men eftersom han inte svarar får jag lust att fråga efter en second opinion så jag skulle veta. Om den kanske var för mycket, om jag framstår som galen. Och jag drömde om att han var på väg till den andra kvinnan. Kan hända. Att han är där nu. Att det var sant. Mina drömmar har ju ofta en viss verklighetsförankring. Och han är nära mig i mina tankar mina känslor kan hända jag vet vad han gör. Och det är inget jag kan göra något åt. Men jag hoppas i alla fall att hon vet att jag finns. Att han nu satsar på att vara ärligare åt flera håll när han väl börjat. Och jag undrar vad tusan som får mig att vara intresserad av någon som inte kan tänka sig mig helt och hållet? Hur kunde jag inte fatta att någon vems favoritlåt är Purple Rain inte skulle göra mig illa? Never wanted to be your weekend lover, only wanted to be some kind of friend? Hallå?

Och jag undrar vad han gör. Eller den andra kvinnan kanske jag vill inte veta så mycket av men ush, ändå kan jag inte låta bli att tänka på att han blev säkert bättre älskare med mig. Och att det kommer han att använda med andra, inte med mig. Det är att känna på ett tomrum att inte veta det. Att inte veta vad han gör. Vad DU gör. Att veta att jaha nu är det så här det är. Vi är ur varandras liv, eller? Inte längre delaktiga i vardagens vedermödor. Vem ska jag berätta för att jag fick en hemsk blåsa i vänstra hälen idag och sen sprack den när jag skulle skynda mig till den sista bussen hem från pendeltåget och att det gör nu ont och jag undrar vilka skor jag ska ha imorgon när jag ska på Sofias vernissage och efter det Henriks gig? Som om ahg inte redan var halt och lytt så det räckte. Tänk att det finns folk som delar saker som det där med varandra. Lappar motgångar med en puss här och där och klappar varandra på kinden. Och jag saknar också någons kind att smeka baksidan av mitt pekfinger på. Din kind. Fast den känns långt borta och det är den också. Något så väldigt. Och jag skulle vilja veta hur det går med ditt tak om det nu är den du sysslar med. Jag skulle vilja sitta i ett hörn på poesiaftonen du går på och se hur du är. Och puh vad vi inte känner varandra alls. Särskilt inte just nu. Undrar om du ens läst mitt mejl? Tänk om du bara struntade i den och kände att det räckte? Tänker du på att svara tänker du på mig? saknar du mig alls? Jag saknar. Jag saknar det där varma känsliga och fattar att dina intressen ligger någon annanstans fast ändå fattar jag inte. Ändå hoppas jag och drömmer av gammal vana.

Och jag brände cd:s med bilder till dig och skickade dom. En med bara bilder på dig. Den andra med andra bilder. Bland bilder på dig finns det ett kort på oss som jag tog. Du kände dig lite väl "self concious" att ta såna kort och det var ju det enda jag ville ha. Men det finns en sån den skickade jag med. Och det sista kortet på oss med din hand på mitt lår på flygplatsen kanske en kvart innan du sa att du inte tyckte att jag var tillräckligt tillräcklig för dig att utveckla känslor med. Det kortet är med den med. Jag målade ett färggrannt kuvert till dig med stora bokstäver i grönt och USA i lila. På baksidan målade jag hastigt ett tåg. Den blev jäkligt ful men den ska symbolisera mig och så målade jag ganska många vagnar också och de är mina laster. Innehållet i den här bagladyns påsar rullar som vagnar efter mitt lok. Ganska smidigt sätt att transportera skelett och annat som hänger med vare sig jag ville eller inte.

Klockan är nästan tre, jag måste gå och lägga mig. På min ledsna playlista är Purple Rain på. Varför har jag den? Måste jag gnida in ännu mer salt?

Med cd-skivorna med bilderna på skrev jag ett vykort med Muminmamma som sågar ved på. Jag är lite lik henne, förutom att hon är ju helt sjukt tålmodig och jämn. Det är inte jag. Mitt temperament hastar sig hit och dit. Men jag skrev i alla fall en massa på baksidan. Sånt stort behov har jag av att säga saker till dig! Till och med baksidan av ett vykort fylls av allt möjligt. Jag har så mycket att säga! Och en del av det skriver jag, verkar det som. Men nu sängen som väntar på mig hoppas jag. Och jag hoppas jag kan ha skor på mig imorgon för det är varmt för att vara december men inte sandalvarmt. Sluta blöda foten. Sluta blöda hjärtat!

Gråt mig en å.

Den romantiska resan slutade med ett slut, ett plumpt slut som jag inte begrep mig på. Dagarna av älskog och kyssar och ändlösa vandringar med armarna slingranes och kyssar i grottor stärnder gator byttes till att han visst inte kunde glömma sitt ex som han visst hade haft lite mer kontakt med än han berättat.

Han gillade mig så mycket, gör det fortfarande, men inte tillräckligt för att glömma henne. Han älskade det hos mig, det där också. Han sa jag var den vackraste kvinnan han varit med och jag sa att jasså, det säger du väl till alla och han sa att nej det gör jag inte och även om man skulle säga det till många så någon gång måste det ju vara sant?

Och så var det slut med orden "not enough". Minuterna innan vi skulle till var sin gate och vinka adjö, eller kyssa adjö som jag hade tänkt och lova att tänka och känna och sen skulle vi prata och i mina tankar hade jag bokat ett flyg redan snart. I mina tankar gick jag barfota på golven i huset han själv byggt och vände på lp-skivan och kokade mer te och läste intressanta böcker och ute var det snö och Amerika.

Jag grät en flod på planet. Jag grät en sjö när jag skulle vänta på nästa. Jag snörvlade mig genom flyget till Arlanda och försökte hålla tillbaka tårarna på pendeln hem. Och så har vi skrivit mejl. Han är "so sorry". Han borde ha berättat! Men han kunde inte...han ville inte förstöra...han ville ha kakan han ville äta den. Han kunde inte glömma henne han ville vara med mig ändå. För mig, kanske det här förstörde mer än att han skulle bara sagt sanningen direkt. Att han berättat som det var- inte tänkt och hoppats på att jag kanske var mellanradernaläsare. Eller tankeläsare. Eller önskat på att jag också var bara en weekend lover. Att jag skulle vara ett tåg och vinka av honom på flygplatsen och säga att det var trevligt hörru, puss och kärlek och du är underbar, nu sätter jag dig fri!

Och det gör ont. Och än finner jag mig på stridsstigen. Jag är fortfarande kär, jag har fortfarande känslor. Mitt hjärta blöder ymnigt än. Måste byta bandage ofta. Och jag är än sugen på revansch. Alla andra skulle nog fatta att lönlöst är precis vad det är. Men inte jag! Igår författade jag ett brev utan like. Jag hällde i halva mitt och jag formulerade allt i vackert omslag, vackert omslag och grym sanning. Fast kärleksfull sådan. Snidade mina känslor till snirklar som tränger genom det mesta. För vi skypade häromnatten och det var känslosamt. Han grät. Han sa att han älskade mig (det var nytt). Jag sa att jag älskade honom också för det gör jag väl. I alla fall är jag kär. Och älska, det gör jag mest hela tiden. Han sa att han saknade mig och att jag var så vacker. Så underbar. Han kallade mig sweetie. Men vad hjälper sötma? Vad hjälper det om jag ändå inte är den han vill ha? Och jag sa jag saknade honom också. Han sa han ville krama mig, jag sa jag ville det också men i själva verket är jag längre bort än månen från att bara kramas. Mina kramar skulle urarta på nolltid. Han var så perfekt för mig, att kramas på. Hans 47-åriga kropp så oprenetiös så njutningsfull så vacker. Vi kände inga hämningar, äntligen kändes det så. Inget kunde hindra mig och jag skulle vilja ha så mycket mer av det, nu, imorgon kanske alltid. Och samtidigt, samtidigt har jag min tvekan över när vet man att något är rätt? Han skulle kunna vara det. Även fast hans tidiga morgonhumör är helvetisk. Även fast han inte är världsvan för fem öre. Men han var så fin att vara med. Vi var så fina tillsammans. Så lagom i kroppen är han. Så känslig i själen. Så gråtmild. Med så vackert hår så vackra ögon. Och dessa rynkor bakom öronen som han inte vill veta av men som för mig var fina linjer jag ville kyssa.

Jag saknar hans ljud när vi kysstes. Hans förmåga att njuta. Jag saknar älskandet jag saknar den intensiva närheten. Jag vill ha mer av det än och chansen finns liksom inte, förmodligen inte. Eller han säger så och sen säger han det andra, det där andra med att älska och sakna och att tårar fyller hans ögon och förlåt vad dum jag var!

Och kanske är han solid i det han känner, det där som inte känns tillräckligt med mig. Och jag måste acceptera det jag måste rida mot solnedgången som Lucky Luke och vara i min ensamhet. Och jag vill aldrig mer träffa någon igen, inte när det slutar så här som det gör alltid i mina tårar i det att jag var den som inte ville has. Att jag var så fin så fin men ändå var det något som inte riktigt...

Och jag undrar, jag undrar vad det är? Som inte riktigt är riktigt med mig?

Hjärtsnörp.

Att det alltid ska vara knippat med hjärtklapp och lätt ångest det där med att bli kär. Varför kan det inte bara kännas så himla skönt och bra och tillitsfullt? Vad måste man göra för att fixa känna så? Ingen emotional rush-hour- bara lugn och ro och lita på att tiden tar hand om det mesta. Så skulle jag vilja ha det så.

Ja, vad var det jag sa?

Distraktion.

Om man vill ge den andra och sig själv some space. Vad gör man då?

Jag har några förslag:

- Lyssnar på en hel skiva med "The incredible Bongo Band"
- Sorterar bland foton på datorn
- Stickar
- Umgås med en kär vän från förr och tittar på "Dumpa honom" På TV4 så att det extra plågsamt mycket tid på grund av alla reklampauser och nyheter (ok Berlusconi avgick så nyheterna kom ju väl till pass just den här gången).
- Läser alla mejl som sänts en gång för alla och befinner sig mellan analys och verkligen inte-analys.
-Sover gott kanske? Medan det kliar i fingrarna och hela kroppen av längtan.

The longer the waiting the sweeter the kiss?

Beroendeproblematik.

Jag har lite svårt att inte bli beroende. Om jag väl får bekräftelse från någon så vill jag ha det hela tiden. Får jag mejl så vill jag att de fortsätter att strömma in. Får jag kyssar vill jag att de ska bli fler. Får jag ett lillfinger så kan det hända att jag inte kan motstå att vilja ha hela handen. Och det är så fult det där, med att vara beroende av någon och att vilja ha mer än de flesta och det känns ju som ett dåligt omen det. Även fast man får höra det som är tvärtom så ändå...jag önskar att det fanns band som jag kunde lägga på mig och bli lite mer behärskad och mer lite lagom. Mystisk och åtråvärd och inte så utlämnande inte så himla beroende. Att det skulle vara jag som var beroendeframkallande och inte tvärtom. Ända sedan jag blev intresserad av dig intresserar jag mig för ingenting annat. Mycket innehåll blev plötsligt utan. Fast det har inte bara med dig att göra det där, utan att med det att jag blir påmind om att det är innehållslöst att leva ensam. Det finns helt enkelt ingen ann reflektera med. Det finns ingen annans kalla fötter att värma och inga gemensamma projekt. Och visst trivs jag som det är också, men vad det är tråkigt, för jävla tråkigt och inget slut finns det i sikte. En kandidat i ett långtbortaland, visserligen en fin en. Men for real? Kommer han göra uppoffringar för mig? Skulle jag inte behöva någon som skulle vilja det, kunna tänka sig det? Ja, så är det. Så nu ska jag komma ihåg- jag ska verkligen komma ihåg att kompromisser är en tvåpartslösning. Bara för att det nästan alltid varit jag som uppoffrat behöver det inte betyda det. Att det är det som är kompromissen.