Gråt mig en å.

Den romantiska resan slutade med ett slut, ett plumpt slut som jag inte begrep mig på. Dagarna av älskog och kyssar och ändlösa vandringar med armarna slingranes och kyssar i grottor stärnder gator byttes till att han visst inte kunde glömma sitt ex som han visst hade haft lite mer kontakt med än han berättat.

Han gillade mig så mycket, gör det fortfarande, men inte tillräckligt för att glömma henne. Han älskade det hos mig, det där också. Han sa jag var den vackraste kvinnan han varit med och jag sa att jasså, det säger du väl till alla och han sa att nej det gör jag inte och även om man skulle säga det till många så någon gång måste det ju vara sant?

Och så var det slut med orden "not enough". Minuterna innan vi skulle till var sin gate och vinka adjö, eller kyssa adjö som jag hade tänkt och lova att tänka och känna och sen skulle vi prata och i mina tankar hade jag bokat ett flyg redan snart. I mina tankar gick jag barfota på golven i huset han själv byggt och vände på lp-skivan och kokade mer te och läste intressanta böcker och ute var det snö och Amerika.

Jag grät en flod på planet. Jag grät en sjö när jag skulle vänta på nästa. Jag snörvlade mig genom flyget till Arlanda och försökte hålla tillbaka tårarna på pendeln hem. Och så har vi skrivit mejl. Han är "so sorry". Han borde ha berättat! Men han kunde inte...han ville inte förstöra...han ville ha kakan han ville äta den. Han kunde inte glömma henne han ville vara med mig ändå. För mig, kanske det här förstörde mer än att han skulle bara sagt sanningen direkt. Att han berättat som det var- inte tänkt och hoppats på att jag kanske var mellanradernaläsare. Eller tankeläsare. Eller önskat på att jag också var bara en weekend lover. Att jag skulle vara ett tåg och vinka av honom på flygplatsen och säga att det var trevligt hörru, puss och kärlek och du är underbar, nu sätter jag dig fri!

Och det gör ont. Och än finner jag mig på stridsstigen. Jag är fortfarande kär, jag har fortfarande känslor. Mitt hjärta blöder ymnigt än. Måste byta bandage ofta. Och jag är än sugen på revansch. Alla andra skulle nog fatta att lönlöst är precis vad det är. Men inte jag! Igår författade jag ett brev utan like. Jag hällde i halva mitt och jag formulerade allt i vackert omslag, vackert omslag och grym sanning. Fast kärleksfull sådan. Snidade mina känslor till snirklar som tränger genom det mesta. För vi skypade häromnatten och det var känslosamt. Han grät. Han sa att han älskade mig (det var nytt). Jag sa att jag älskade honom också för det gör jag väl. I alla fall är jag kär. Och älska, det gör jag mest hela tiden. Han sa att han saknade mig och att jag var så vacker. Så underbar. Han kallade mig sweetie. Men vad hjälper sötma? Vad hjälper det om jag ändå inte är den han vill ha? Och jag sa jag saknade honom också. Han sa han ville krama mig, jag sa jag ville det också men i själva verket är jag längre bort än månen från att bara kramas. Mina kramar skulle urarta på nolltid. Han var så perfekt för mig, att kramas på. Hans 47-åriga kropp så oprenetiös så njutningsfull så vacker. Vi kände inga hämningar, äntligen kändes det så. Inget kunde hindra mig och jag skulle vilja ha så mycket mer av det, nu, imorgon kanske alltid. Och samtidigt, samtidigt har jag min tvekan över när vet man att något är rätt? Han skulle kunna vara det. Även fast hans tidiga morgonhumör är helvetisk. Även fast han inte är världsvan för fem öre. Men han var så fin att vara med. Vi var så fina tillsammans. Så lagom i kroppen är han. Så känslig i själen. Så gråtmild. Med så vackert hår så vackra ögon. Och dessa rynkor bakom öronen som han inte vill veta av men som för mig var fina linjer jag ville kyssa.

Jag saknar hans ljud när vi kysstes. Hans förmåga att njuta. Jag saknar älskandet jag saknar den intensiva närheten. Jag vill ha mer av det än och chansen finns liksom inte, förmodligen inte. Eller han säger så och sen säger han det andra, det där andra med att älska och sakna och att tårar fyller hans ögon och förlåt vad dum jag var!

Och kanske är han solid i det han känner, det där som inte känns tillräckligt med mig. Och jag måste acceptera det jag måste rida mot solnedgången som Lucky Luke och vara i min ensamhet. Och jag vill aldrig mer träffa någon igen, inte när det slutar så här som det gör alltid i mina tårar i det att jag var den som inte ville has. Att jag var så fin så fin men ändå var det något som inte riktigt...

Och jag undrar, jag undrar vad det är? Som inte riktigt är riktigt med mig?

Hjärtsnörp.

Att det alltid ska vara knippat med hjärtklapp och lätt ångest det där med att bli kär. Varför kan det inte bara kännas så himla skönt och bra och tillitsfullt? Vad måste man göra för att fixa känna så? Ingen emotional rush-hour- bara lugn och ro och lita på att tiden tar hand om det mesta. Så skulle jag vilja ha det så.

Ja, vad var det jag sa?

Distraktion.

Om man vill ge den andra och sig själv some space. Vad gör man då?

Jag har några förslag:

- Lyssnar på en hel skiva med "The incredible Bongo Band"
- Sorterar bland foton på datorn
- Stickar
- Umgås med en kär vän från förr och tittar på "Dumpa honom" På TV4 så att det extra plågsamt mycket tid på grund av alla reklampauser och nyheter (ok Berlusconi avgick så nyheterna kom ju väl till pass just den här gången).
- Läser alla mejl som sänts en gång för alla och befinner sig mellan analys och verkligen inte-analys.
-Sover gott kanske? Medan det kliar i fingrarna och hela kroppen av längtan.

The longer the waiting the sweeter the kiss?

Beroendeproblematik.

Jag har lite svårt att inte bli beroende. Om jag väl får bekräftelse från någon så vill jag ha det hela tiden. Får jag mejl så vill jag att de fortsätter att strömma in. Får jag kyssar vill jag att de ska bli fler. Får jag ett lillfinger så kan det hända att jag inte kan motstå att vilja ha hela handen. Och det är så fult det där, med att vara beroende av någon och att vilja ha mer än de flesta och det känns ju som ett dåligt omen det. Även fast man får höra det som är tvärtom så ändå...jag önskar att det fanns band som jag kunde lägga på mig och bli lite mer behärskad och mer lite lagom. Mystisk och åtråvärd och inte så utlämnande inte så himla beroende. Att det skulle vara jag som var beroendeframkallande och inte tvärtom. Ända sedan jag blev intresserad av dig intresserar jag mig för ingenting annat. Mycket innehåll blev plötsligt utan. Fast det har inte bara med dig att göra det där, utan att med det att jag blir påmind om att det är innehållslöst att leva ensam. Det finns helt enkelt ingen ann reflektera med. Det finns ingen annans kalla fötter att värma och inga gemensamma projekt. Och visst trivs jag som det är också, men vad det är tråkigt, för jävla tråkigt och inget slut finns det i sikte. En kandidat i ett långtbortaland, visserligen en fin en. Men for real? Kommer han göra uppoffringar för mig? Skulle jag inte behöva någon som skulle vilja det, kunna tänka sig det? Ja, så är det. Så nu ska jag komma ihåg- jag ska verkligen komma ihåg att kompromisser är en tvåpartslösning. Bara för att det nästan alltid varit jag som uppoffrat behöver det inte betyda det. Att det är det som är kompromissen.

Som är...

...att tillbringa nätterna vaken, titta på varandra flera tusen kilometer från varandra. Titta och skratta och prata undra och jag har inte kalla fötter, det får han ibland. Inte jag. Men jag undrar ändå hur det ska gå och bestämmer mig att inte tänka på det att om det är, om det blir så löser det sig nu och i framtiden. Och jag tänker på att någon gång måste man våga att älska och att bli älskad och den gången kan vara inne nu. Det kan vara kärlekens tidevarv som börjar nu idag igår förra veckan.

Den kan vara en stund, det kan vara så länge att vi kan bada i vattenfall och cykla i regnet och elda och älska och bli uttråkade och gamla och förälskade igen och känna varandras humör ut och in. Jag kanske kan lära dig att simma och du kan lära mig mura och vi kan lära varandra att älska. Kanske det kanske. Det kanske faller som ett korthus, men det får tiden visa.

Just nu är det bara S, S, S som upptar min kropp och min vakna tid och av den vakna tiden har jag mycket för jag är kär, förälskad. Han är där han är och när han berättade om sina kalla fötter blev jag ledsen och kände att jag inte dög och sen blev jag arg och på krigsstigen och hällde ut mitt hjärta precis framför honom och det hjälpte. Jag kom över den där känslan, av att inte räcka till tänkte att jag vet ju inte vad han vill ha men att jag vill ha någon som kan hantera mig som jag är som tar chansen om jag ger honom den. Chansen att bli min, chansen att vara nära mitt hjärta. Vara min vän och känna äran av att få bli insläppt. Och han tyckte ännu mer om mig. Han uppskattar min känsliga galna själ som inte vet hut och inte kan vara lagom. Och han bor i ett pepparkakshus och jag undrar hur det låter där omkring, hur det ser ut mittemot och hur ljuset faller in och om det knarrar i golven under när man går. Om det var mig han tänkte på när han byggde det där stora huset själv. Om det är med mig han ska skratta med livet ut. Det händer ibland att så blir det, så blir livet. Plötsligt står det någon där objuden och ändå välkommen och jag undrar alla möjliga tänkbara sätt att svetsa ihop två världar. Men det jag vet är att det inte är första gången i världshistorien. Även förr har ålder, kontinenter, hela världar stått emellan och det har gått ändå. Och det kanske bara händer andra, eller så händer det mig också en dag. Den här dagen.