Som är...

...att tillbringa nätterna vaken, titta på varandra flera tusen kilometer från varandra. Titta och skratta och prata undra och jag har inte kalla fötter, det får han ibland. Inte jag. Men jag undrar ändå hur det ska gå och bestämmer mig att inte tänka på det att om det är, om det blir så löser det sig nu och i framtiden. Och jag tänker på att någon gång måste man våga att älska och att bli älskad och den gången kan vara inne nu. Det kan vara kärlekens tidevarv som börjar nu idag igår förra veckan.

Den kan vara en stund, det kan vara så länge att vi kan bada i vattenfall och cykla i regnet och elda och älska och bli uttråkade och gamla och förälskade igen och känna varandras humör ut och in. Jag kanske kan lära dig att simma och du kan lära mig mura och vi kan lära varandra att älska. Kanske det kanske. Det kanske faller som ett korthus, men det får tiden visa.

Just nu är det bara S, S, S som upptar min kropp och min vakna tid och av den vakna tiden har jag mycket för jag är kär, förälskad. Han är där han är och när han berättade om sina kalla fötter blev jag ledsen och kände att jag inte dög och sen blev jag arg och på krigsstigen och hällde ut mitt hjärta precis framför honom och det hjälpte. Jag kom över den där känslan, av att inte räcka till tänkte att jag vet ju inte vad han vill ha men att jag vill ha någon som kan hantera mig som jag är som tar chansen om jag ger honom den. Chansen att bli min, chansen att vara nära mitt hjärta. Vara min vän och känna äran av att få bli insläppt. Och han tyckte ännu mer om mig. Han uppskattar min känsliga galna själ som inte vet hut och inte kan vara lagom. Och han bor i ett pepparkakshus och jag undrar hur det låter där omkring, hur det ser ut mittemot och hur ljuset faller in och om det knarrar i golven under när man går. Om det var mig han tänkte på när han byggde det där stora huset själv. Om det är med mig han ska skratta med livet ut. Det händer ibland att så blir det, så blir livet. Plötsligt står det någon där objuden och ändå välkommen och jag undrar alla möjliga tänkbara sätt att svetsa ihop två världar. Men det jag vet är att det inte är första gången i världshistorien. Även förr har ålder, kontinenter, hela världar stått emellan och det har gått ändå. Och det kanske bara händer andra, eller så händer det mig också en dag. Den här dagen.

Galenskap.

Eller också närmar den sig inte.

Men medan världen funderar, hur det ska gå kan en lyssna på musik.

Slutet på singellivet närmar sig.

Tror jag? Eller så är den rubriken bara kärlekslivets dödare numero uno. Men jag vill något nu, något som kanske innehåller någon annan. Och så rä jag så glad över att jag hittat en ny artist att gilla. Eller ny och ny, han har inte gjort någon skiva sedan året jag föddes...men hur bra är inte Shuggie Otis?

I vilket fall, så bådar mina intensiva kontakter med en man långt borta slutet på singellivet. För att det känns så, att jag är redo att ta klivet in i någons famn, helst till tonerna av söta Shuggie.

Ensamheten.

Såg på en film igår, i serien Dox på SVT. Om den finske mannen och sauna. Det var en orgie i hjärtsmärta som bara kan komma ur den finske mannen när man är naken, med en tyst lyssnare i en annan finsk man bredvid sig på laven. Här kan du hitta den. Det var en fin film och jag känner mig ganska skakig inför operation imorgon. Har ju aldrig varit med på maken, verkligen inte. Försöker intala mig att det kommer att gå bra och är innerligt tacksam och glad över att en vän följer med dit med mig och sen hem med sjuktransport. Jag får ju inte vara själv efter narkosen. Och gissa om jag grät, när en man i gårdagens film, som förlorat sitt barn, sa att det värsta som finns är ju att vara ensam. Ja ja ja, det är det! Människor behöver varandra. De med djupa ensamhetskänslor, även fast de är sociala och framgångsrika är ju de som tar sitt liv. Vi andra ensamma trevar efter sällskap, söker efter mening i samvaron med andra. Så gud vad jag håller med! Kan ju inte vara meningen att vara ensam dag efter dag, vecka efter vecka. Till och med år efter år. Så skönt i alla fall att jag hade någon att fråga följa med mig dit. Idag ska jag städa här hemma, handla så jag har mat sen. Lär ju inte må så mycket bättre på direkten...men kan inte låta bli att tänka på vad som kan gå fel! Jag hoppas inget, för jag är verkligen beredd att bli bättre. Bättre med knät, bättre som människa. Mindre ensam, mer framgångsrik. Mer givmild. Mer tillåtande. Mindre sträng. Mer nyfiken. Mer lyssnande!

September.

Den är här. Jag tycker mest synd om mig just nu, väntar på att vårdapparaten ska vridas några varv så det blir min tur att bli som vanligt igen.

Jag tycker synd om mig själv för allt som inte blev gjort den här sommaren. All solbränna längs LÅngholmens vatten som inte blev av. Några kul konserter som det skulle ha varit roligt att gå på och spana. Lite mer energi och många fler cykelturer. Och sommarmissnöjet utmynnar förstås till allt det som inte har blivit gjort i livet. Allt som känns för sent (vilket det sällan är, bara karriären som balettdansare och det har jag ju aldrig velat bli) och allt som en skulle kunna förverkligas (men hur? Pengar, tid...andra variabler som känns som så små hinder- när man de facto lever i ett fritt land). Men någonstans har jag fastnat på vägen. Vissa kanske gör det, andra går bara framåt. Jag med, men jag verkar inte ha det rätta drivet eller den rätta turen med mig. Och haha, något som spelat en stor roll i mitt liv de senaste åren: Facebook. Inte har mitt relationsstatus förändrats en enda gång medan jag varit medlem sedan 2007.

I början var jag förkrossad, så himla förälskad i M. Han ville ju inte ha mig, som bekant. Och egentligen, lika bra jag slapp. Någon så psykiskt skör och med alla dessa självutplånande drag som bara skvallrar om en extrem egocentrism skulle verkligen inte passat. Men jag gillade honom ändå. Ett hemskt bra exemplar på det att man inte alltid kan välja vem man känner för och varför.

Hmm vilka har det varit efter det som varit nästan på riktigt? Jag har haft extremt lite sex de senaste åren. Jag har haft några span men ingen har det blivit något med. Senaste gången jag hånglade var FÖRRA sommaren. Alltså det måste bli en ändring på det här! Inte helt överraskande har jag anmält mig som en praktikkund hos en som ska bli coach. Jag tror ju egentligen inte på det där men liksom, läget är desperat! Jag vill förändra något- det mesta kanske. I alla fall få ett mer tillfredställande liv utan att behöver slita ihjäl mig. Jag skulle så behöva lite pepp och någon som tänker åt mig för mina tankar kretsar runt runt.

Jalla.

Jaha, en hel vår och sommar har förflutit. Ingen action. Jag måste vara den mest singliga av alla singlar! Konstigt nog har jag fått till en dejt, tror den är imorgon. Och eftersom jag är för skadad (rent fysiskt kära läsare, kan inte gå) för att ragga ute i det fira provar jag min lycka på internet. Tänkte att fan han är för snygg, kommer aldrig att svara. Men jo det gjorde han. Och nu vid närmare eftertanke tror jag faktiskt att vi har träffats, jag köpte en fin grej (nej två) av honom på Hornstullsloppisen i början på sommaren. När jag kunde gå. I vilket fall, lite kul med återseenden av det slaget, minns att han var söt. Och jag är nu grymt sugen på att hångla. Like that's gonna happen!