Eller också närmar den sig inte.

Men medan världen funderar, hur det ska gå kan en lyssna på musik.

Slutet på singellivet närmar sig.

Tror jag? Eller så är den rubriken bara kärlekslivets dödare numero uno. Men jag vill något nu, något som kanske innehåller någon annan. Och så rä jag så glad över att jag hittat en ny artist att gilla. Eller ny och ny, han har inte gjort någon skiva sedan året jag föddes...men hur bra är inte Shuggie Otis?

I vilket fall, så bådar mina intensiva kontakter med en man långt borta slutet på singellivet. För att det känns så, att jag är redo att ta klivet in i någons famn, helst till tonerna av söta Shuggie.

Ensamheten.

Såg på en film igår, i serien Dox på SVT. Om den finske mannen och sauna. Det var en orgie i hjärtsmärta som bara kan komma ur den finske mannen när man är naken, med en tyst lyssnare i en annan finsk man bredvid sig på laven. Här kan du hitta den. Det var en fin film och jag känner mig ganska skakig inför operation imorgon. Har ju aldrig varit med på maken, verkligen inte. Försöker intala mig att det kommer att gå bra och är innerligt tacksam och glad över att en vän följer med dit med mig och sen hem med sjuktransport. Jag får ju inte vara själv efter narkosen. Och gissa om jag grät, när en man i gårdagens film, som förlorat sitt barn, sa att det värsta som finns är ju att vara ensam. Ja ja ja, det är det! Människor behöver varandra. De med djupa ensamhetskänslor, även fast de är sociala och framgångsrika är ju de som tar sitt liv. Vi andra ensamma trevar efter sällskap, söker efter mening i samvaron med andra. Så gud vad jag håller med! Kan ju inte vara meningen att vara ensam dag efter dag, vecka efter vecka. Till och med år efter år. Så skönt i alla fall att jag hade någon att fråga följa med mig dit. Idag ska jag städa här hemma, handla så jag har mat sen. Lär ju inte må så mycket bättre på direkten...men kan inte låta bli att tänka på vad som kan gå fel! Jag hoppas inget, för jag är verkligen beredd att bli bättre. Bättre med knät, bättre som människa. Mindre ensam, mer framgångsrik. Mer givmild. Mer tillåtande. Mindre sträng. Mer nyfiken. Mer lyssnande!

September.

Den är här. Jag tycker mest synd om mig just nu, väntar på att vårdapparaten ska vridas några varv så det blir min tur att bli som vanligt igen.

Jag tycker synd om mig själv för allt som inte blev gjort den här sommaren. All solbränna längs LÅngholmens vatten som inte blev av. Några kul konserter som det skulle ha varit roligt att gå på och spana. Lite mer energi och många fler cykelturer. Och sommarmissnöjet utmynnar förstås till allt det som inte har blivit gjort i livet. Allt som känns för sent (vilket det sällan är, bara karriären som balettdansare och det har jag ju aldrig velat bli) och allt som en skulle kunna förverkligas (men hur? Pengar, tid...andra variabler som känns som så små hinder- när man de facto lever i ett fritt land). Men någonstans har jag fastnat på vägen. Vissa kanske gör det, andra går bara framåt. Jag med, men jag verkar inte ha det rätta drivet eller den rätta turen med mig. Och haha, något som spelat en stor roll i mitt liv de senaste åren: Facebook. Inte har mitt relationsstatus förändrats en enda gång medan jag varit medlem sedan 2007.

I början var jag förkrossad, så himla förälskad i M. Han ville ju inte ha mig, som bekant. Och egentligen, lika bra jag slapp. Någon så psykiskt skör och med alla dessa självutplånande drag som bara skvallrar om en extrem egocentrism skulle verkligen inte passat. Men jag gillade honom ändå. Ett hemskt bra exemplar på det att man inte alltid kan välja vem man känner för och varför.

Hmm vilka har det varit efter det som varit nästan på riktigt? Jag har haft extremt lite sex de senaste åren. Jag har haft några span men ingen har det blivit något med. Senaste gången jag hånglade var FÖRRA sommaren. Alltså det måste bli en ändring på det här! Inte helt överraskande har jag anmält mig som en praktikkund hos en som ska bli coach. Jag tror ju egentligen inte på det där men liksom, läget är desperat! Jag vill förändra något- det mesta kanske. I alla fall få ett mer tillfredställande liv utan att behöver slita ihjäl mig. Jag skulle så behöva lite pepp och någon som tänker åt mig för mina tankar kretsar runt runt.

Jalla.

Jaha, en hel vår och sommar har förflutit. Ingen action. Jag måste vara den mest singliga av alla singlar! Konstigt nog har jag fått till en dejt, tror den är imorgon. Och eftersom jag är för skadad (rent fysiskt kära läsare, kan inte gå) för att ragga ute i det fira provar jag min lycka på internet. Tänkte att fan han är för snygg, kommer aldrig att svara. Men jo det gjorde han. Och nu vid närmare eftertanke tror jag faktiskt att vi har träffats, jag köpte en fin grej (nej två) av honom på Hornstullsloppisen i början på sommaren. När jag kunde gå. I vilket fall, lite kul med återseenden av det slaget, minns att han var söt. Och jag är nu grymt sugen på att hångla. Like that's gonna happen!

Gott nytt...februari!

Jag har tillbringat kvällen med att lyssna på tjejband från 60-talet, Shangri-las, The Shiffons...sånt. Och så har jag på senare tid tänkt på en gammal kompis (ja en man förstås, hur annars?) som hemsökt mina drömmar och kommenterat mina Fb-inlägg. Suck.Get real liksom! I vilket fall- jag vet inte om jag hatar eller älskar dessa moderna tider. Såg precis ett klipp där han äter frukost med sin familj där hemma, overseas. Gullig dotter, söt tjej, han bindgalen och fortfarande himla fin. Annars skulel jag nog inte drömma om honom. Men men. En man till att pensionsspara på! Jag menar, kommer det där att vara for ever? Skulle inte tro. Sen jag såg den fina Ebba och Torgny och kärlekens villovägar har jag inte oroat mig längre för det där med att träffa någon i tid eller nu. Går väl lika bra sen! När det väl är tid.

Passade på att läsa en riktigt deprimerande relationsroman också, först hatade jag den, men till slut hade den en poäng ändå (trots att jag hade otroligt svårt för huvudpersonens lyxkonsumtion och den trots all skit otroligt privilegierade ställningen i samhället och mediebranschen). Den skulle ha varit perfekt läsning för mig 1998, nu känns alla relationer så dimmiga, långt borta...även till en stor del de dåliga. Som man har en tendens att minnas bäst.

Nu dags för Simma lugnt Larry (värsta gnällgubbshumorn, jag vet!).

men innan dess- The leader of the pack!

Gott nytt år!

Senaste med det senaste helt enkelt.

Nåväl. Hoppas på ett år då mina vårkänslor inte går till spillo. Och att jag får hångla och helst mer, helst snart.

Igår hände det något märkligt. O, min gamla barndomskamrat (vi gick i samma klass ettan till sexan) och jag började plötsligt chatta på Facebook. Han hade tänkt att stanna uppe hela natten, det var efter föreställning och jag tror han hade kommit hem sent. Lilla dottern skulle upp tidigt. Och vi chattade i flera nattliga timmar. Ett väldigt bra samtal om kärlek, barndom...trauman, terapi. Det var helt enkelt uppfriskande och upplyftande. Jag saknar det där, att bli överraskad och utvecklas med någon annan. Jag kände mig lite älskad liksom. Sedd, uppmärksammad...allt. Ja, det var mycket fint.

Det var dock inte det enda fina mötet under gårdagen. På jobbet kom det en ny arbetskamrat, en kille som jag hade fotat på midsommarfesten i fjol. En mycket söt, solig, fin person. Vi hade en sån trevlig kväll ihop! Han hade gjort massor av roligt med sitt liv. Var en sån där helt öppen, positiv, opretentiös person. Jättefin. Så jag kände mig redan upplyft av det när jag skulle hem. Mitt i natten, bussen var sen och det var minus tio eller nära i alla fall. Men det var bra och jag ser framemot att fina möten avlöser varandra. I år.