En perfekt film att se på en dejt.

Är den här. Själv hade jag ingen dejt med mig, men väl en världens gulligaste 13-åring.

I could wait night and day.

I all min vånda spånade jag vidare med en vän till mig. Det handlade väl om målningar av skäggiga män från början. Sen så sa jag att om jag kunde måla, så skulle min lägenhet redan vara full av bilder på min senaste objekt. Den skäggiga (well, det är de ju allihopa). Hjälp alltså.

Hur som, vi kom på en gemensam idé om en kortfilm. Jag skulpterar på en bild på honom, i väggen hemma hos mig. Men ser mig slita mig svettig med nån liten hammare, eller liknande och hans bild tar form på väggen. Samtidigt ser man bilder på honom, när han sysslar med sitt. Intet ont anande. Men om nätterna vaknar han till vilda drömmar, kanske till det rytmiska soundet av mina hack-verktyg? Hur som, till slut möts vi. Ordlöst hittar vi varandra. Och vandrar hem till mig (skulpturen är färdig masterpiece vid det här laget) och sluttexterna rullar.

Min vän föreslog det här som ett soundtrack. Varning för en video som man får huvudvärk av. Jag tror på att en bra dimension vore, om mannen i fråga skulle spela på det här hemma hos sig akustiskt. Jag menar, i min kortfilm ska det ändå inte spelas Army of Lovers.

Starfriend.

Vad jag har våndats! Något förfärligt över att höra av mig, inte höra av mig. Ta hänsyn till omständigheterna som tillkommit. Skita i dem. Vara vänlig. Vara kompis. Ragga på. Känna mig som 14 igen.

Herregud! Måste sluta vara så här. Och tro på tro på tro på tro på kärleken! Jag menar, jag ska fan inte dansa tango med någon som inte vill. Tids nog vill väl någon? Och vill inte just han just nu fattar jag det. I would cry too, if it happened to me.

Jag tror de är dags att sova. Rensa bort resterna av det mosiga i huvudet. Post-migrän.

På västfronten intet nytt.

Jag jobbar på ett gruppboende ibland. Ibland ofta, som nu. Ibland sover jag där över natten och på helgmorgonen går jag in till en som ska ha sin medicin och sover oftast än när jag går in.

Och det är så mysigt att sitta där på någons sängkant och vara nära en sömndrucken kropp. Det där intima, att vakna bredvid någon och kunna vara hur nära som helst. Det måste nog vara det skönaste finaste.

Inget att rapportera.

Det händer ju absolut ingenting i livet just nu och på singelfronten i synnerhet händer det absolut ännu mindre. Jag försöker låta bli att tänka på, ja du vet vem. Att tänka leder ingen vart, men kanske, om jag vågar frågar jag honom ut nån gång snart igen.

Jobbade med snygga J (lite förvirrande, men säkert 85% av alla som jag blir intresserad av heter något med J. Resten nåt med N) häromdagen. Han är så snäll, trevlig, het som öken en solig dag. Och hans flickvän skulle säkert få tio av tio på alla fronter. Vältränad och snygg och med mycket positiv utstrålning.

Jag märkte i alla fall att denne J inte alls är egentligt något för mig. Först gillade jag honom som tusan, men efter lite yta skrapats är han lite för oanalytisk och opolitisk. Han hade i alla fall kommit på att det kanske VAR det att Mona Sahlin är kvinna, som gör att det finns ett sånt stort motstånd mot henne. Jaha, nå väl. Kanske är det för mycket att förvänta en 30-årig snubbe på en omfattande feministisk analys. Men sån är jag, that's what turns me on.

Jaha.

Jag haft en sån där helensam kväll. Printade ut fina kort till de nygifta och tillverkade ett fint kuvert av metrokartan för NYC, för dit ska de på bröllopsresa. Jag hade även massor av tips att dela med mig. Inget fel på NYC, men när man är där två gånger helt själv hinner en se en hel del. Gå gata upp och ned. Det blir liksom lite lite med livsjuteri, mer någon sorts rastlöshet som driver med en. Hit och dit. Det är kul ju, att vara en betraktare. Men skulle nog tippa att det ändå kan vara roligt att komma hem och vara två som varit med om något.

Och jag försöker intensivt att inte tänka på den senaste i raden av männen i mitt liv som jag tydligen inte kan få. Eller vad vet jag. Om att kunna få eller inte. Jag försöker i alla fall inte tänka på honom. Inte tänka på att när jag sitter vid köksbordet så tittar jag ditåt. Att jag har ansiktet vänt mot mitt eget mecka. Den snyggaste, sötaste, roligaste skäggiga MacGuy singelpappan med passande värderingar och vacker röst som jag vet. Som jag dessutom dansat tryckare med. Och ditåt är det bara några kilometer. Kanske knappt tre.

Och jag träffade Karin på tunnelbanan idag, som bor där nära. Eller här nära är det ju också. Hon och hennes kille skulle till Paris över helgen. Weekendresa.

Och jag tänkte på Cecilia som Karin jobbar med och som jag pluggade med förr i tiden. Och jag tänker på när Cecilia berättade om sitt bröllop när de kryssade på Djurgårdsfjärden hela bröllopssällskapet och åt chokladdoppade jordgubbar och sippade champagne till. Innan de skulle på nån herrgård nånstans för att äta flerarätters och hålla tal och det där. Gud vad gott. Så nu är jag sugen på choklad och i att halsa skumpa. Skulle vilja bli lite full liksom. Odräglig och tycka lite synd om mig själv och vakna bakfull och för sent för att kunna ägna mig åt det jag borde. Planera mina framtida studier, min framtida karriär och i att söka jobb. Istället slinker det ned helat andra tankar mellan alla dessa borden och måsten. Innerst inne drömmer jag massor av en ny stjärnfamilj (och sen känner jag mig direkt helt uppgiven av bara tanken) och stjärnögda småbarn som väcker en skittidigt och kommer med vardagen. Och andra stjärnögda som snart växer upp och blir stora. Självklara människor i livet. Vill jag ha mer av.

Nå väl. Nu är det sent. Den där sorgen, den där besvikelsen över att jag inte kan vara liiiite bättre, liiiiite mer passande avger tomhet. Men vafan. Whatever. Alla dessa kärlekssånger. Sällan om oss som aldrig får nåt.

Medelåldern.

När man är 36½ så är man egentligen lite medelålders. Det är bara så svårt att fatta det, för vi lever som tonåringar på många sätt. Går ut och tar en öl för sista slantarna. Spionerar på varandra på Facebook. Diggar de grånande skäggen och hårfästet som flyttar på sig.För alternativen som ser bätter ut än så börjar bli ganska få. Fast än pratar om nya band och väntar fortfarande på att arbetslivet ska börja.