Jag är så patetisk och mitt liv ännu mer så. Idag var veckans enda arbetsdag. 13 timmar och så nästan 4 timmar resor på det. Att jag fortfarande sitter här uppe på soffan och skriver är väl bara ännu mer patetiskt.
Igår kväll fick jag mens och det är tyvärr inte månadens gladaste dag, eller sällan är. Och så sover jag inte nån bra heller då, så i morse, kanske efter fyra timmars ytterst bristfällig sömn- mina ögon röda och svullna i ett glåmigt, stockholmsvitt ansikte. Efter två snooze hade jag fem minuter på mig att ta på kläderna och hinna ut ur dörren och bussen skulle jag ta och klockan var sex över sju när den gick. Nu är det kvart över midnatt och jag kom nyss hem. Bajslukten var bedövande och katten av jamandet att döma mycket ensam. Men hennes korv på köksgolvet gjorde mig inte välvilligt inställd till att kela med henne alls. Nu sitter hon på mattan och jag sitter på soffan. Hon tittar bort jag tittar hit. Jag hoppas inte hon gömt korvar någon annanstans, för jag orkar inte med. Torka mer.
Nattliga regnvåta gator gör mig inte glad, alls. Jag vet inte vad det är som händer, men måste jag stå på en ensam busshållplats på natten och gatorna är blöta och bilarna kör fort. Så börjar jag gråta. Och även om jag inte låter mig själv det alla gånger, beror ju lite på hur länge jag ska vänta på bussen liksom, så hinner alla världens orättvisor ikapp mig och allt tungt samlas innanför bröstbenet och jag vill bara ha en kram och kanske kanske impa på någon, någon gång. Bara lite grann. Att någon skulle skicka mig en tanke just då, utan att jag ber om det och utan att jag motpresterar skulle inte vara fel utan helt rätt.
Saturday, November 14, 2009
Friday, November 13, 2009
Mansideal.
I somras hängde jag lite med en tysk tjej. Hon var jämngammal med mig, i mitten av de trettio. Singel likaså, men utan barn. Men med ett bra jobb och många många naiva, ganska konservativa drömmar Om Vuxenlivet intakta.
Vi fikade och ölade i varma Sommarstockholm och jag pekade ut svenska kändisar som strosade förbi med sina tajta jeans på has, hatten på sned och occasionally barnvagnar som tillbehör. Jag pekade ut av ren välvilja, för min tyska kompis är en komplett swedofil och på allvar funderar på att flytta hit, och helst till Stockholm. Och eftersom hon jobbar inom filmbranschen (tyska kriminalgrejer för teve. Ja, jag veeet!) så är det väl kul för henne att se hur himla laid back Söderkändisar kan vara. Inga solariebrännor och glansiga BMW:s.
För det första så älskade hon Stockholm. - Så mycket vatten och så mycket rent! Jämfört med Ruhr-området är ju många ställen paradis i för sig. Men så undrade hon, liksom, hon sa att jag vet att jag inte är den snyggaste tjejen i världen, eller ens på gatan. Men inga män tittar på mig! Är det så det är här? Jag sa att det är ju så det är, här. Om man tittar så tittar man subtilt och ägnar sig inte åt ögon- och ansiktsgymnastik i stil med "klä av med blicken"- eller ens något i närheten. En ganska surmulen och nästan obemärkt titt kan duga som en "hon där ser väl okej ut", så är det så. Eller, jag har ingen aning, egentligen.
Sen fortsatte hon sina svensk-observationer med att berömma de svenska männen.
"Here in Sweden you can see som many men with kids! It is good, really good. In Germany if you see a man taking care of his kids you'll know that he is a kind of man that doesen't know what to do with his life". Och så berättade hon om sin föredetta som var en sån där modern, tysk man som inte visste vad han skulle med sitt liv till. Deprimerad också. Deprimerad som i depression. Men beredd att ta hand om hemmet och barnen om de skulle gifta sig (verkar ju vara en grej där i Deutschland, att giftermål ingår). Hon var tvungen att göra slut, för en man utan egna drömmar och målsättningar i livet var ju skjutsiken mer än vad hon kunde stå ut med. Och så jag vet inte vad hon egentligen baserade sin bild av tyska män som är hemma med sina barn på. Hon tyckte i alla fall att de tyckte om att gå i för mycket hemstickat och att de kunde ju gott tjäna lite pengar istället. Och vad vet jag. Men klart är i alla fall att i Tyskland är familjeförhållanderna ofta ganska ojämlika och många kvinnor stannar hemma efter ungarna kommit, oavsett utbildningsnivån. För dagisar funkar inte helt som här och för att det förväntas av dem också. Tyska fruntimmer alltså.
Och stackars, stackars tyska hemstickade papps som vill ta en brejk från produktionshjulet och jäsa hemma i mjukbyxor och utan framtidsdrömmar. Om jag nu ville ha fler barn, vilket inte känns så jätterelevant, så skulle jag kunna tänka mig att importera en sån i såna fall. Bara för den allmänna jämlikhetens skull.
Vi fikade och ölade i varma Sommarstockholm och jag pekade ut svenska kändisar som strosade förbi med sina tajta jeans på has, hatten på sned och occasionally barnvagnar som tillbehör. Jag pekade ut av ren välvilja, för min tyska kompis är en komplett swedofil och på allvar funderar på att flytta hit, och helst till Stockholm. Och eftersom hon jobbar inom filmbranschen (tyska kriminalgrejer för teve. Ja, jag veeet!) så är det väl kul för henne att se hur himla laid back Söderkändisar kan vara. Inga solariebrännor och glansiga BMW:s.
För det första så älskade hon Stockholm. - Så mycket vatten och så mycket rent! Jämfört med Ruhr-området är ju många ställen paradis i för sig. Men så undrade hon, liksom, hon sa att jag vet att jag inte är den snyggaste tjejen i världen, eller ens på gatan. Men inga män tittar på mig! Är det så det är här? Jag sa att det är ju så det är, här. Om man tittar så tittar man subtilt och ägnar sig inte åt ögon- och ansiktsgymnastik i stil med "klä av med blicken"- eller ens något i närheten. En ganska surmulen och nästan obemärkt titt kan duga som en "hon där ser väl okej ut", så är det så. Eller, jag har ingen aning, egentligen.
Sen fortsatte hon sina svensk-observationer med att berömma de svenska männen.
"Here in Sweden you can see som many men with kids! It is good, really good. In Germany if you see a man taking care of his kids you'll know that he is a kind of man that doesen't know what to do with his life". Och så berättade hon om sin föredetta som var en sån där modern, tysk man som inte visste vad han skulle med sitt liv till. Deprimerad också. Deprimerad som i depression. Men beredd att ta hand om hemmet och barnen om de skulle gifta sig (verkar ju vara en grej där i Deutschland, att giftermål ingår). Hon var tvungen att göra slut, för en man utan egna drömmar och målsättningar i livet var ju skjutsiken mer än vad hon kunde stå ut med. Och så jag vet inte vad hon egentligen baserade sin bild av tyska män som är hemma med sina barn på. Hon tyckte i alla fall att de tyckte om att gå i för mycket hemstickat och att de kunde ju gott tjäna lite pengar istället. Och vad vet jag. Men klart är i alla fall att i Tyskland är familjeförhållanderna ofta ganska ojämlika och många kvinnor stannar hemma efter ungarna kommit, oavsett utbildningsnivån. För dagisar funkar inte helt som här och för att det förväntas av dem också. Tyska fruntimmer alltså.
Och stackars, stackars tyska hemstickade papps som vill ta en brejk från produktionshjulet och jäsa hemma i mjukbyxor och utan framtidsdrömmar. Om jag nu ville ha fler barn, vilket inte känns så jätterelevant, så skulle jag kunna tänka mig att importera en sån i såna fall. Bara för den allmänna jämlikhetens skull.
Lägesrapport från soffan.
Nästan allt går på tomgång just nu, undrar varför inget jobb ringer tillbaks till mig och varför jag har så svårt att få upp den. Entusiasmen. Ligger på soffan och lyssnar på P1. Har börjat nattuggla och unna mig generösa sovmorgnar och allra bäst sover jag om jag slumrar till förmiddagens program och hänger någorlunda med i radioföljetongen. För sömn behöver jag helt klart. Men utenätter eller hångelnätter skulle passa så mycket bättre, än ensamma hemmanätter. Kanske.
Fast nu har jag ju som bekant inte varit ensam, mitt ex har ju varit här hela veckan nästan. Och det var väl kul, roligare att inte vara helt själv. Och definitivt roligare än att vara ihop. För när man släpper förväntningarna, sänker kraven, låter alla blommor blomma och framförallt inte ägnar sig åt intimt umgänge, som så ofta komplicerar precis allting. Så blir detta allting så mycket enklare. Och så finns det fördelen av att kunna gnälla och retas ganska mycket, för vi känner varandra ganska väl ändå.
Nu är det bara jag och katten kvar och Människor och tro i köket och så några ord, ganska få och ganska lågmält sagda som värmer mig sedan igår.
Fast nu har jag ju som bekant inte varit ensam, mitt ex har ju varit här hela veckan nästan. Och det var väl kul, roligare att inte vara helt själv. Och definitivt roligare än att vara ihop. För när man släpper förväntningarna, sänker kraven, låter alla blommor blomma och framförallt inte ägnar sig åt intimt umgänge, som så ofta komplicerar precis allting. Så blir detta allting så mycket enklare. Och så finns det fördelen av att kunna gnälla och retas ganska mycket, för vi känner varandra ganska väl ändå.
Nu är det bara jag och katten kvar och Människor och tro i köket och så några ord, ganska få och ganska lågmält sagda som värmer mig sedan igår.
Wednesday, November 11, 2009
Ensam hemma.
Jag och katten ligger i sängen, såhär, mitt på ljusan dag. Jag är sjuk, förkyld. Inte svinet tror jag inte. Men hängighet och så är jag hungrig, men för lat för att undersöka vad jag kunde äta. Benen är trötta och mitt ex bor för tillfället här. Just nu är han på jobbet, i morse hörde jag ljud, klumpiga ljud i köket och lampor som tändes och alla mandariner var uppätna från fruktskålen. Och igår kväll skulle vi prata om Saker, och så är det. Att när man pratar om Saker med mitt ex så flyr han lätt och säger att han inte har nån lust. Och säger man att det brukar han ju säga att han inte har nån lust och undra när han kanske har...så säger han att han visst har lust. Att prata om saker. Och så pratar man en stund och han är besvärad och känner sig ifrågasatt. Och det var ju inte meningen alls.
Så sambo på prov, håhå jaja. Jag skulle nog i för sig gärna bo med någon, faktiskt. Men jag har en teori, att med vissa, med vissa känns samexisterandet så enkelt. Man stör sig inte på varandra, utan det finns någon slags harmoni som gör att en inte stör sig på. Hur den andra andas och lyfter koppen och klunkar och ställer disken och inte släcker lampan eller släcker den. Att det finns vissa som man kan trivas med och andra där man får sträcka på sig utanför sina egna gränser, av ingen egentlig anledning alls. För att stå ut, för att samexistera.
Så sambo på prov, håhå jaja. Jag skulle nog i för sig gärna bo med någon, faktiskt. Men jag har en teori, att med vissa, med vissa känns samexisterandet så enkelt. Man stör sig inte på varandra, utan det finns någon slags harmoni som gör att en inte stör sig på. Hur den andra andas och lyfter koppen och klunkar och ställer disken och inte släcker lampan eller släcker den. Att det finns vissa som man kan trivas med och andra där man får sträcka på sig utanför sina egna gränser, av ingen egentlig anledning alls. För att stå ut, för att samexistera.
Sunday, November 8, 2009
Friday, November 6, 2009
Idolkväll.
Så spännande är mitt singelliv!
En febrig 12-årig hemma och mycket efterlängtat återkomst av badkarsproppen som verkligen gömt sig noga. Men nu är den tillbaka och min hud så len så len och fingrar som tio små russin. Jag hade inga lyxiga badartiklar, men tantskum med eucalyptusdoft och ett bar borstar. Och så var det, att ett bad på en fredagskväll skingrade all höstens trötthet och det som inte är nöjt. Och tolvåringen läser Okej inlindad i ett täcke på soffan och kollar på Idolresultaten...och även om jag kan sucka och stöna för att livet ibland fylls av trivialiteter och inte med det mest spännande, eller intellektuella och meningsfulla upptäckter eller mingel och nya möten...så är det här livet också och något jag ändå, mer än gärna är med om.
En febrig 12-årig hemma och mycket efterlängtat återkomst av badkarsproppen som verkligen gömt sig noga. Men nu är den tillbaka och min hud så len så len och fingrar som tio små russin. Jag hade inga lyxiga badartiklar, men tantskum med eucalyptusdoft och ett bar borstar. Och så var det, att ett bad på en fredagskväll skingrade all höstens trötthet och det som inte är nöjt. Och tolvåringen läser Okej inlindad i ett täcke på soffan och kollar på Idolresultaten...och även om jag kan sucka och stöna för att livet ibland fylls av trivialiteter och inte med det mest spännande, eller intellektuella och meningsfulla upptäckter eller mingel och nya möten...så är det här livet också och något jag ändå, mer än gärna är med om.
Subscribe to:
Posts (Atom)
