Istället av arrangerat äktenskap...

Inte så singel-minded.

Jag lärde känna Manish på en resa för snart två år sedan. Vi pratade ganska mycket. Allt om brödbak, politiska system, miljöfrågor till relationer och kärlek hann vi avhandla över slices of pie eller koppar av te. Jag var i efterdyningarna av en ganska så omfattande förälskelse, en sån som når ändå till överallt och gör allt trasigt eftersom det så himla sällan blir...det jag vill att det ska bli. För kemin fanns där och den där människan var bra och jag var bra och det tyckte han också och vibbarna fanns där också. Men ändå blev det inte. Vi.

I vilket fall, jag var väl trasig i hjärtat efter allt, och fortfarande inne i det också. Inlindad i trasorna. Ändå sugen på att lappa och laga och prova mig fram vid behov. Manish däremot hade lite svårt att fatta tycke för någon, det tog liksom alltid en lång tid att get attached och efter det så tog det ännu längre tid att komma till någon sorts försök att få till det. En flegmatisk raggare, men säkerligen desto mer kärleksfull när det skulle vara och bli rätt.

Vi pratade och konstaterade att i dagens globaliserade värld (han från en kontinent, jag från en annan och vi tillsammans på en tredje) och alla krav och allt som ska klaffa och kännas rätt och inte bara det men vara rätt i tiden också...att det är så himla svårt allting. Svårt att vara rätta pusselbiten på rätta stället.

Sedan dess har vi mejlat lägesrapporter till varandra på Facebook. Lite efter vi setts fick han ett jobb och blev ganska förtjust i en arbetskamrat och hade en del förhoppningar, men ack. Känslorna inte besvarade.

För att par månader sedan träffades vi igen när jag återigen åkte till Amerika. Och Manish berättade att hade gift sig. Konstigt, för han hade inte nämnt något om det. Men ja, i maj hade Manish hem till Indien på semester och gift sig med den brud som hans pappa hade hittat. Hennes kusin var gift med Manish pappas granne...och på det sättet hade detta äktenskap kunnat planeras. Innan Manish åkte hade han pratat med sin blivande fru på skype, men that was it. Ingen livs levande kontakt, men väl en artig pratstund eller två. Sedan följde dagar av bröllopsförberedelser samt alla dagar själva bröllopet tar, innan paret ens möts. Jag såg videon från när de äntligen sitter där, omgivna av massor av folk, klädda som sagofigurer i massor av glitter och guld. Han med trippelexamen från universitet på tre kontinenter och hon med masters i ekonomi från Idien. Båda såg jäkligt trötta och lite besvärade ut. Inte direkt det där "åh min lyckligaste dag"- feelingen som är mer eller mindre ett måste i västerländska bröllopsvideos.

När vi sågs hade några månader hunnit passera. Äktenskapet mognade genom varma telefonlinjer och det viktigaste var ändå, att planera framtid ihop. Så småningom kunna flytta ihop och bilda familj. Unionen mellan hans och hennes familj var det som var ihopbindande, inget annat. Och lyckan och ihoppassandet var liksom sekundärt, men ändå tydligen något som kommer med tiden.

Och jag tänkte på all letande och längtande och alla hårda ord som blivit sagda och band som brutits...och alla tusentals nätdejtingsannonser och brev jag läst och författat...och var rätt glad ändå, för Manish skull som nu äntligen träffat någon att leva sitt liv med.

Och snacka om lyckligt slut!

Some like it hot, eller i Hetaste laget, är en av mina absoluta favoritfilmer. Kanske är det så att en actionkomedi med några år på nacken verkligen är min grej, men allra allra mest är det slutet som gör det. Hela filmen är förvånansvärt queer och kanske var det så, att Billy Wilder redan 1959 ville propagera för att all kärlek faktiskt är bra kärlek.

Through with love.

Om det bara vore så enkelt.

Grått och gråare än.

65-milsmannen har åkt hem. Kvar finns en mycket väldoftande handduk som hänger på kroken, på insidan av min badrumsdörr. Ska den hänga där tro, eller borde den kastas in i den gula tvättunnan? jag vet inte. Så den får hänga där ett tag till och dofta gott.

Och jag sov ut. Sov och sov och kunde knappt vakna fast klockan var redan elva och nästan tolv...å andra sidan är vädret gråare än grått. Löven nedfallna och små spikiga snöflingor i luften och vinden som är iskall.

Och det var bra att sova. Först var det nervösa nätter i våndan och tankarna av att inte duga inte funka inte kunna inte komma överens eller tycka om lite för mycket eller allt annat som man kan tänka på ensam i sin säng mitt i natten som osar komplikationer. Sen var det nätter med lite för lite sömn av helt andra anledningar. Bra mycket trevligare.

Jag har verkligen vänt skutan totalt under de de här senaste två tre singelåren. Jag ska verkligen undvika förälskelse till precis vilket pris som helst nästan. Eller måste jag bli förälskad så får det väl bli ungefär på någon som är lika verklig som min all time sexsymbolfavorit- Kapten Haddock. För nånstans är det lite sårigt i hjärtat efter alla turer. Inga mer hjärtkrosserier! Samtidigt betyder det väl också att det är aningen svårt att komma mig nära. Himla tur att det inte finns någon kö på de som skulle vilja det.

To rule my world.

Jag kan inte sova. Lyssnar på vågorna som slår mot stranden. Nattunderhållning av det lugnaste slaget på P1.

Och så den här låten, Kings of Convenience är bra som alltid.

Kicken

var tog du vägen?

Jag läste just stora delar av mitt gamla blogg här. Så mycket kraft! Mer hopp än förtvivlan, trots allt.

Det ter sig rätt övertydligt att jag är deppig 4 real nu och det är nog inte bara bristen på att dela säng med någon som gör det. Deppigheten. För senaste dagarna har 65 milsmannen legat där också, i min säng. Jag har dock haft en del jobb för att späda ut intensiteten i umgänget med, för jobb måste jag tacka ja till i nuläget.

Men det är bra. Det är bra med 65-milsmannen på det sättet att det alltid är omvälvande att komma nära någon. Eller nära, det är nog för mycket sagt. Men närma sig en annan människa. Det är omvälvande och fantastiskt när man plötsligt är där och har kontakt och det är skört som en sprakig satellitlinje från yttre rymden eller radiokanalen från andra sidan jorden där en gammal opersinspelning plötsligt hörs på en tunn tunn våglängd, mellan brus. Och man fattar att den fattar, jag fattar. Vi fattar och vi upplever något som går att dela med sig, tydligen. Någonstans når vi till varandra. Och varenda sekund av att nå till en annan människa är värd sin vikt i guld. Och inget annat betyder egentligen ingenting. Viktigaste är det där att man sträcker på hela sin existens för att nå till någon och gör det.

Den här låten (eller så är det kanske hel Markus Krunegårds produktion förresten) beksriver mitt allmänna tillstånd bäst.