Jalla.

Jaha, en hel vår och sommar har förflutit. Ingen action. Jag måste vara den mest singliga av alla singlar! Konstigt nog har jag fått till en dejt, tror den är imorgon. Och eftersom jag är för skadad (rent fysiskt kära läsare, kan inte gå) för att ragga ute i det fira provar jag min lycka på internet. Tänkte att fan han är för snygg, kommer aldrig att svara. Men jo det gjorde han. Och nu vid närmare eftertanke tror jag faktiskt att vi har träffats, jag köpte en fin grej (nej två) av honom på Hornstullsloppisen i början på sommaren. När jag kunde gå. I vilket fall, lite kul med återseenden av det slaget, minns att han var söt. Och jag är nu grymt sugen på att hångla. Like that's gonna happen!

Gott nytt...februari!

Jag har tillbringat kvällen med att lyssna på tjejband från 60-talet, Shangri-las, The Shiffons...sånt. Och så har jag på senare tid tänkt på en gammal kompis (ja en man förstås, hur annars?) som hemsökt mina drömmar och kommenterat mina Fb-inlägg. Suck.Get real liksom! I vilket fall- jag vet inte om jag hatar eller älskar dessa moderna tider. Såg precis ett klipp där han äter frukost med sin familj där hemma, overseas. Gullig dotter, söt tjej, han bindgalen och fortfarande himla fin. Annars skulel jag nog inte drömma om honom. Men men. En man till att pensionsspara på! Jag menar, kommer det där att vara for ever? Skulle inte tro. Sen jag såg den fina Ebba och Torgny och kärlekens villovägar har jag inte oroat mig längre för det där med att träffa någon i tid eller nu. Går väl lika bra sen! När det väl är tid.

Passade på att läsa en riktigt deprimerande relationsroman också, först hatade jag den, men till slut hade den en poäng ändå (trots att jag hade otroligt svårt för huvudpersonens lyxkonsumtion och den trots all skit otroligt privilegierade ställningen i samhället och mediebranschen). Den skulle ha varit perfekt läsning för mig 1998, nu känns alla relationer så dimmiga, långt borta...även till en stor del de dåliga. Som man har en tendens att minnas bäst.

Nu dags för Simma lugnt Larry (värsta gnällgubbshumorn, jag vet!).

men innan dess- The leader of the pack!

Gott nytt år!

Senaste med det senaste helt enkelt.

Nåväl. Hoppas på ett år då mina vårkänslor inte går till spillo. Och att jag får hångla och helst mer, helst snart.

Igår hände det något märkligt. O, min gamla barndomskamrat (vi gick i samma klass ettan till sexan) och jag började plötsligt chatta på Facebook. Han hade tänkt att stanna uppe hela natten, det var efter föreställning och jag tror han hade kommit hem sent. Lilla dottern skulle upp tidigt. Och vi chattade i flera nattliga timmar. Ett väldigt bra samtal om kärlek, barndom...trauman, terapi. Det var helt enkelt uppfriskande och upplyftande. Jag saknar det där, att bli överraskad och utvecklas med någon annan. Jag kände mig lite älskad liksom. Sedd, uppmärksammad...allt. Ja, det var mycket fint.

Det var dock inte det enda fina mötet under gårdagen. På jobbet kom det en ny arbetskamrat, en kille som jag hade fotat på midsommarfesten i fjol. En mycket söt, solig, fin person. Vi hade en sån trevlig kväll ihop! Han hade gjort massor av roligt med sitt liv. Var en sån där helt öppen, positiv, opretentiös person. Jättefin. Så jag kände mig redan upplyft av det när jag skulle hem. Mitt i natten, bussen var sen och det var minus tio eller nära i alla fall. Men det var bra och jag ser framemot att fina möten avlöser varandra. I år.

Trött på män.

Av många anledningar, inte bara för att de som jag vill ha inte vill ha mig. Men jag har kollat på SVT:s serie Våra vänners liv. Fyra män i min ålder som någon skribent klassade som "de som aldrig sa hora". Tja, vanliga, moderna svenska män. En blir lämnad av sin fru och tvingas till en förortssvartkontrakt och varannanveckaliv med sin dotter som han förvisso älskar, men relationen till henne hanterar han lite sådär. På kuppen blir han kär i den lätt manipulativa kollegan Lotta. En karaktär som man direkt fattar inte är BRA för Pontus.

En annan blir förförd av en rik, äldre kvinna som först kör med riktigt toyboyiga fasoner på den motvillige David, men visar sig sedan vara gift. David ber henne att välja men hon vill ju inte välja bort sin Buster och sin position som toppchef. En, den som är min favorit, poppisläraren Olle, spelat av den alltid lika snygge Shanti Roney blir njursjuk och tvingad att ta kontakt med sin pappa som han brutit med för länge sedan. Och så har vi den alltför enfaldiga misslyckade journalisten, numera killfröken på dagis, Mats.

Alltså det här är killar som man träffar i Sverige idag och alla är väl jättegulliga. men så vilseledda, för lätt manipulerade, för omogna. Är det så män är? Nä. Om så så vill jag ingen ha. Jag vill ha den vassaste kniven i lådan. problemet med den här, ganska ambitiösa tidsskildringen är att den inte lyckats skildra en enda man som tar ansvar! Det måste väl finnas karriärpappor som inte behöver bli överköra av sitt ex i fråga om barn när de separerar. Som minns födelsedagar, hämttider och kan pynta ett barnkalas. Killar som har varit kära förr, innan en miljardär skänker romantiska gåvor och tar en på stavgångspromenad?

Tråkigt att det som skulle kunnat vara en bild av moderna, lite mer jämställda tiden istället lämnar oss med fumliga män mellan 30 och 40. Nä.

Jasså.

Det är kallt hos mig och jag blir så seg av att vara såhär kall. Och seg över att vara trött för jag sovit dåligt på jobbet. Eller i vilket fall, sovit för lite på jobbet. I vilket fall, lyssnar på Spanarna och funderar på framtiden. IGEN. Jag vet. Julfesttiden är snart här och de statusraden som ändrats från single till in a relationship haglar och får mig att undra om det där kommer att hända mig också.

Pratade med K, hon tyckte hennes kompis A var härligt desillusionerad på "träffa någon"-fronten. Typ erkänner att hon inte har något liv och behöver någon som hon kan ha ett liv med. Och någon som kan hjälpa henne med olika saker och värma hennes säng emellanåt. Jag vill ha allt ovan, och så kärlek förstås. Vad trist det ändå skulle bli att bara hänga på grund av praktiska omständigheter?

Vinter.

Idag har jag inte haft lust att göra annat än ligga i sängen, slösurfa och läsa Muminserier. Så det har jag gjort. Snart är det dock dags att ta sig till jobbet. Om en stund. Tänkte bara mycket kort reflektera över att SJUKT MÅNGA som jag känner verkar ha hittat kärleken på senare tid! Jag hoppas att det är mer smittsamt än vinterkräksjukan och att det är min tur snart. Att sväva på rosa moln och trycka mina mjuka läppar mot någon annans dito. I vilket fall ska jag på två julfester här och på båda är spanen givna tror jag. Så skepp ahoy, jag står här (dock inte sysslolös) och väntar!

November.

Negativ nordatlantisk oscillation är här. Snö och vinter, det tycker jag om. Inte så att det inte vore lite trevligare om "man var två". Fast jag är ju inte en man och är inte människan ensam alltid ändå? Men lite förströelse i sänghalmen eller helt ännu mer, det skulle ju passa bra det. Annars försöker jag hålla vinterdeppet borta med alla möjliga medel. Söker jobb (får inget) försöker jobba på bra när jag har nåt att jobba med (går väl sådär), kläcker jättebra idéer (men har svårt att tro på dem) och försöker förverkliga det som går.

Tänker mycket på familj och familjeliv. Mitt barns pappa ska få sitt femte barn snart. Vad sjukt konstigt det är. Jag då? Vad märkligt att inte träffa någon och inte kanske någonsin få leva det där familjelivet eller nosa och gosa med en bebis igen. Någonstans önskar jag verkligen att det skulle hända. Men samtidigt är det väl en dröm det med. Jag odlar de gråa håren och förbereder mig för ålderdomen? Samtidigt, jag behöver inte bli nunna- men det finns gott om föräldralösa ungar i världen som jag kanske kan hjälpa och möta, om det är hänga med de unga som jag vill göra med mitt liv. Och det går att få till annan gemenskap än familjen...det är bara det att det är så sjukt svårt! Jag försöker och försöker verkligen, men i ett land där det är inte satt i system att vara i stora, välkomnande sammanhang är det väl typ som att slåss mot väderkvarnen.

Så väl mött, väderkvarnen. Sov så sött, time to hit the bing.