Snuvigt värre.

Förstås blev jag förkyld. Förkyld och upprymd. Både desperat för att alltid vara så nära, men aldrig där. Och i full färd med att försöka fengshuia mitt liv lite. Kanske kan man släppa in något och någon ny, när man förbereder plats för det?

Så trött på mina svårigheter att orka slänga och sortera. Få skärpa mig. Och kom tänka på en rolig låt som Asha Ali spelade på en konsert i somras, från sin nyaste platta.

I see you.

Gloomy sunday.

Alltså söndagar är inte vidare nån favoritdag för mig. Aldrig varit. Inte i alla fall dessa tider. Efter den roliga festen och all härlig dans känns det tomt och blasé och alla andra har välsäkertnågon.

Och tja, det som jag har att glädjas åt idag, är min kropp mot en mjuk manskropp och titta i ett par fantastiska ögon. Fan jag vill inet känna så här! jag violl vara cool och inget spelar nån roll för det blir som det blir. Men fan. Det här är så deprimerande. Han sitter väl kanske hos sig. Eller snarkar på soffan med kläderna på. Och det är bara ett par-tre kilometer härifrån. Jag står inte ut.

Bröllop.

Jag har precis kommit hem från ett. Jag har dansat tryckare med en Kapten Haddock och pratat blockpolitik och varit lite full och lite nykter och tuggat i mig minimalt med kyckling i nån Libanesisk röra. Aj, aj, aj.

H som gifte sig har en vän, Kapten Haddock, som jag pratade med länge på hans födelsedagsfest för ett par år sen. Då var Haddocken i en relation, som för mig tedde dig så otrolihgt idealisk. Han Är en ansvarstagande pappa med otroligt bra värderingar. Som utstrålar lugn och är så snygg som jag tycker är liksom lämpligt.

Vi stötte på varandra på en nätdejtingsida för ett par månader sedan och först kände jag liksom kanske kanske, tänk om han vore intresserad. Tänk! Men sen kändes det inte riktigt så. Att han var det. Men vi har hållit lite kontakt och idag när vi sågs där vid lokalen, innan brudparet anlänt hittade vi varandra direkt och pratade och skojade och stod lite nära varandra. Han hade en sammetskavaj och det kan jag nästan inte motstå. Vill bara stryka mig emot och försvinna i den och aldrig avlägsnas.

Vi dansade i alla fall. Massor. Och han drog mig till en tryckare. Jag har inte varit nära någon på länge. Det kändes helt underbart. Hans mjuka mage, hand på min rygg och hans mjuka skägg och att han sjöng i mitt öra. Det spelar ingen roll att det inte blev hångel eller mer, den dansen gjorde mig så otroligt lycklig.

Question- how many independent we have in the house tonight?

Min dator är trasig och jag har inte orkat skriva inlägg när jag jobbat (förutom nu då).

Såklart så är jag fortfarande singel. Ibland så himla nöjd med det, andra gånger (som de senaste tio minuterna) saknar jag intensivt, desperat, lättsamt och drömmande efter nån att hänga och dela i stort sett allt med. Kanske bottnar det också i det, att min livssituation är som den är. Om jag vore omgivnen av roliga vänner att babbla med i tid och otid och av sånt som intresserar mig skulle jag väl kanske inte längta så mycket efter nån som ska fylla det spejset liksom. Herregud vad jag skulle attackera en äkta soulmate! De flesta av mina vänner är nu sjukskrivna och småbarnsföräldrar. Jag skulle ju behöva något som lyfte mig upp!

En sak som gjorde det, lite grann, var i alla fall att jag började mejlväxla med en kille som jag stalkat.Men vad hjälper en fd stalkingobjekt på andra sidan jorden...det är ju ganska lätt att projicera på någon sådan, faktiskt. Stor chans (fast såklart den existerar) att vi ses och att ljuv musik uppstår.

Men jag har i alla fall hånglat i år. Dejtade en söt ung doktor i juni. Vi hade en fantastisk rolig första dejt, på självaste kronprinsessans födelsedag. I luften var det faktiskt kärlek och maasor av folk var det i rörelse. En ganska ljuv sommarkväll, dessutom. Han var intresserad, snygg, rolig, intressant...lyssnande och babblande i lagom blandning. Jag kände mig lite into him helt enkelt. Enda nackdelen var att hans framtid var liksom lite osäker, om han skulle stanna här eller inte. Förmodligen inte, men i vilket fall skulel han till England redan om en vecka.

När den unge doktorn gjorde comeback från England hade det jag först kände falnat lite. Han gillade faktiskt både Enya och U2. Och jag menar...det skulle ju inte kunna gå! Han skulle komma tillbaks ungefär samtidigt som jag kom tillbaka från en resa och 13-åringen placerades på sommarläger men ack, mannen hörde inte av sig. Förrän om några dagar - och då mitt i natten. Hello sexy, shall I come over?

Nä alltså, jag tror att jag helt klart är mer ute efter den som är intressant och intresserad. Inte av den som booty-caller efter ett par oskyldiga träffar.

Follow my intuition.

Plötsligt händer det!

Nä....inget sånt. Jag är inte en icke-singel eller så. Men det har liksom varit mer eller mindre dvala en längre tid på den fronten. Ingen har känts intressant nog eller väckt känslor eller något sådant på en evighets evighet. I alla fall inte sedan i somras har jag känt nån riktig intresse för någon egentligen. Jag menar kanske någon som skulle passa, på riktigt.

Men i söndags så jobbade jag på ett av mina ständiga extrajobb, ett hemtrevligt ställe och ett mycket långt arbetspass. Och med en ny arbetskamrat. Vi skulle vara tre, den tredje kommer jag inte så bra överens med även fast han egentligen är rätt så bra. Men när vi redan börjat vår morgonmöte, in kommer J!

Och kanske var det inte kärlek vid första ögonkastet. Men väl på den andra. Åh jag är typ kär nu! En trevlig, lång, solig söndag och leende brungröna ögon och en massa prat om vitlök, hästar, skogen, cyklar på tåget, gamla pojk- och flickvänner och dvärggetter från Afrika och musikinstrument och allt kändes så okomplicerat och trevligt. Och förstås är han upptagen. Men jäkligt söt. Och eventuellt lite lagom ung, inte alldeles för ung i vilket fall inte alldeles för ung.

I vilket fall, dessa två nätter som har gått sedan dess har jag hauntats av viljan att trycka min kropp mot hans. Att babbla mer och bara sträcka ut min hand och röra vid honom.

Jag vill ha hans håriga, smala bringa mot min rygg på natten och jag skulle vilja känna på det där ärret där med min fingertopp.

Så antagligem jag är förälskad eller så är det bara kåtslag i sommargrönskan och mina hormoner som påminner mig om att om jag vill ha mer familj borde jag göra något åt saken nu och inte om fem år.

För det mesta är jag så nöjd med att vara själv. Men sen plötsligt händer det någon och jag då vill jag inte det längre.

Idag när jag började läsa det fruktansvärda slutet på en otroligt bra roman och grät på pendeltåget så kände jag att jag skulle vilja komma hem och berätta om det för någon annan än katten. Att få och ge en kram och allt det där. Känna mig förstådd, sedd, älskad. Behövd, längtad...beundrad, önskad, tillräcklig....som någon som någon vill vara tillsammans med!

Vad typiskt att han är upptagen och att att jag aldrig är det. Blä för det och blä för att knappt ens minnas hur det var att gå hand i hand och vara kär.